redemption songs

 

 

Störst är inte alltid bäst och att jobba hårdast kan möjligtvis ta dig längst men inte nödvändigtvis placera dig först. När Bob Marley firade sina internationella triumfer från mitten av sjuttiotalet och fram till sin alldeles för tidiga död 1981 gjorde han det med ett sound långt ifrån lika spännande som det han producerat några år tidigare. För samtidigt som klassiska album som »Exodus«, »Kaya« och »Survival« spelades in med några av världens ledande producenter pågick något helt annat på Jamaica varifrån han flytt. En ny musik växte under radarn och lät totalt annorlunda än den av Island Records välanpassade rootsrockreggae som främst siktade in sig på den köpstarka amerikanska och europeiska marknaden.

Bob Marley var visserligen störst och hans betydelse för reggaens genomslag är odiskutabel. Men under de mest framgångsrika åren var hans påverkan på den inhemska scenen i det närmaste minimal. Åtminstone musikaliskt. I skymundan från de internationella skivjättarna bubblade i stället andra stilar som kom att utveckla reggaemusiken i en helt annan och betydligt mer intressant inriktning än den avsomnade rootsscenen.

Sverigeaktuelle Chronixx är en lysande artist och en utmärkt låtskrivare. Han leder den unga generationen inom reggaerevivalrörelsen med conscious texter och en tillbakalutad sångstil. Medvetenhet, andlighet, garveyism och ganja i en ganska trevlig kombination har gjort att omvärlden än en gång vänt sina blickar mot Jamaica och jämförelserna med just Bob Marley har varit många. Stora modemagasin som Vogue har bland annat skildrat den nygamla kultur som växer kring sångare och producenter runt Chronixx – som Kabaka Pyramid, Jah9 och Kelissa. Och nu, efter några års väntetid, kommer Chronixx första fullängdare – för övrigt ett koncept som sällan betytt särskilt mycket i en reggaevärld där det alltid varit sjutumssinglar och mixtapes som dominerat.

»Chronology« är skapad under en lång tidsresa där den portabla studion alltid följt med på vägarna mellan de hundratals konserter som ägt rum jorden runt de senaste tre–fyra åren.
Egentligen är det lika snyggt som intetsägande där det bästa redan hörts och en hel del tyvärr skulle gå att skala bort. Det är påkostat, välproducerat och minsta lilla sitter där det ska. Något som i och för sig lär gå hem på radiostationerna men allt känns lite för mycket, för utstuderat och välplacerat. Det ruffiga och lite smutsiga, det som alltid kännetecknat den absolut bästa jamaicanska musiken – oavsett om det rört sig om tidig ska eller pumpande, suggestiv ny dancehall – har försvunnit i jakten på en bredare publik.

Trots spår som den inledande och enastående »Spanish Town Rockin’«, den »The Harder They Come«-romantiserande »Country Boy« och den sockersöta kärlekshistorien »Smile Jamaica« räcker det inte riktigt till. Chronixx är fortfarande en viktig ambassadör för reggaen på den internationella arenan, är en grym liveartist och kan väl i det närmaste beskrivas som 2010-talets Dennis Brown eller Garnett Silk. En arvtagare som tar Marleys mest tillgängliga sida vidare men som därför riskerar att falla på eget grepp och inte lyckas leverera några direkta nyheter. Både EP:n »Dread & Terrible« från 2014 och förra årets mixtape »Roots & Chalice« känns fortfarande betydligt mer spännande.

»Chronology« är ingen dålig albumdebut, men den gör sig bättre på strandkaféer och hitlistor än på trånga och rökiga dansgolv.