redemption songs

 

I en lika mörk som modig intervju med Dagens Nyheter förklarar Jenny Wilson hur hon efter förra skivan, den hyllade »Demand the Impossible!« från 2013, tänkte lägga av. Krafterna var slut och plånboken i det närmaste tom. Då råkade hon, som hon själv beskriver det i pressreleasen till det nya albumet »Exorcism«, ut för något fruktansvärt. Något ingen människa ska behöva vara med om. En våldtäkt som kastade omkull precis allt. Jenny Wilson förklarar det som ett vägskäl där hon inte ville, men kände sig tvungen att berätta som ett sätt att rensa bort allt det som gjorde henne ont.

Resultatet är plågsamt men på samma gång det mest vågade och brutalt ärliga en svensk artist lyckats få ut på skiva. Att så öppet beskriva sina känslor och gå tillbaka i minnet är det ytters få som skulle klara av. Att dessutom göra det till lysande popmusik är närmast ett mysterium. För det är en riktigt bra platta – full av hjärta och smärta, och som på många sätt elektrificerar de fruktansvärda historier vi det senaste halvåret läst om i samband med vågen av #metoo-vittnen.

»Demand the Impossible!«, som belönades med inte mindre än tre grammisar, var en egen uppgörelse med cancern och med det allt hårdare samhällsklimatet. Det var en lysande skiva värd all uppmärksamhet. Att nu, fem år senare, följa upp med det här talar sitt tydliga språk.

Jenny Wilson är en av våra absolut viktigaste artister de senaste tio–femton åren och när olika priser ska börja fördelas framåt nästa vinter lär hennes namn definitivt finnas med bland kandidaterna. »Exorcism« ger inte bara en röst åt alla som råkat fruktansvärt illa ut, det är också ett stycke stor svensk popkonst.