Joe Strummer- 001
Publicerad på Sonic-sajten, september 2018
Joe Strummer- 001
Ignition/Border
Betyg: 8/10
Box med outgivet och udda spår från en av rockens mest rastlösa urkrafter.
En sten, som ständigt rullar grå, den växer ingen mossa på.
Det var väl något sådan han sade i slutet av sitt alldeles för korta liv, den gamla agitatorn och protestsångaren Joe Hill.
Joe Hill som anses vara en av de största inspirationskällorna till såväl Bob Dylan som Bruce Springsteen. Och framför allt till Woody Guthrie som rastlös med sin gitarr, den med klisterlappen »This machine kills fascists«, reste Nordamerika runt på skruttiga godsvagnar för att uppvigla massorna mot den styrande eliten. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att Joe Strummer i början av sin karriär kallade sig just Woody. Antifascismen var naturligtvis viktig. Men frågan är om inte otåligheten, det där fladdriga krängandet och den ivriga känslan av att alltid vara på väg, spelade en större roll för diplomatsonen som med tiden skulle bli en av punkens allra största förgrundsfigurer.
Det finns så oändligt många röda trådar bakåt i tiden för någon som vill utforska Strummers livsverk. Sångaren och gitarristen som alltid hade fullt fokus framåt var samtidigt noga med att aldrig glömma det förflutna. Rötterna till det han kom att göra grundades lika mycket i Little Richards energiska scenframträdanden som i latinamerikansk revolutionsromantik, lika mycket i blänkande amerikanska Cadillacs som i nyfikenheten kring södra Bronx första lekfulla steg mot det som snart skulle explodera och bli en miljardindustri i form av hiphop.
Joe Strummer var komplex och jag tror att alla Clash-fans minns vad de gjorde den där mörka vinterdagen den 22 december 2002. Själv släppte jag allt i julruschen och satte mig bland de oinslagna klapparna och beställde en öl. Det plötsliga dödsbeskedet behövdes liksom bearbetas och ibland tvivlar jag på om jag rest mig från bardisken sedan dess.
Många kan nog identifiera sig med känslan av att vara på flykt. Musiken han skapade, från The 101ers skramlande pubrock till The Clashs lika snåriga dubutflykter som taggtrådsvassa punkrock, har alltid burits upp av föreställningen att desperat vara på väg. Hela tiden in i något nytt med näsan strax ovanför vattenytan och ständigt som en påminnelse om att the harder they come, the harder they fall. På rymmen lika mycket från framgångens ibland brutala baksida som från diplomatuppväxtens alla måsten och återkommande svek.
Nu kommer boxen med hans arbete före och efter The Clash och frågan som man givetvis ställer sig är hur mycket det egentligen går att kräma ur en artist som redan finns inspelad på näst intill löjligt många bootlegs och samlingar genom åren. Rätt mycket, visar det sig när det brittiska bolaget Ignition släpper sju vinylsidor (finns även som vanlig dubbel-CD) med stora delar outgivet material.
Här finns den tidiga akustiska demoversionen av »Letsagetabitarockin’« och en avskalad första variant av »This is England«. Men också den så vackra tolkningen av Bob Marleys »Redemption Song« i duett med Johnny Cash. Här finns filmmusiken med låtar som »Love Kills« och »Tennessee Rain« och en tio minuters maxisingel inspelad tillsammans med den gamle vapendragaren Mick Jones under vad som måste ha varit en påfallande dimmig dag i studion.
Allt fint förpackat med utförlig information om medmusiker, inspelningsplatser och årtal. Ändå går det inte att låta bli att känna att det måste finnas mer där ute. Var hamnade till exempel den lysande B-sidan (»Punk Rock Blues«) på »Gangsterville«-singeln från 1989? Och varför lämnades det hastigt ihopsatta samarbetet med Pogues utanför?
Well, det kan ju vara så att skivbolaget planerar en uppföljare. En sådan vore verkligen inte omöjlig och känns nästan nödvändig om man nu ska börja lyfta på stenarna på allvar.
Hur som helst, »001« är ett fint litet mästerverk som smittar av sig och som förmodligen kommer få många att återupptäcka allt från smutsig rockabilly till jamaicansk reggae och urbrittisk nittiotalsjungle. Den där röda tråden bakåt går liksom inte att släppa och är förmodligen ett måste om du vill sikta framåt. Det gäller att vårda rötterna för att få något att växa och bli vackert. Det om något kan väl sägas ha varit Joe Strummers främsta gärning.
BONUS!
Om du är nyfiken på skivan, spana då även in den sorgligt förbisedda men alldeles lysande dokumentären »I Need a Dodge! Joe Strummer on the Run« som släpptes hösten 2014. Där får vi följa med på jakten efter Joes borttappade jänkare i Spanien och resan ger en bra inblick i det kringflackande livet på rymmen från turbulent karriär. När jag nyligen pratade med regissören Nick Hall och bad honom beskriva Strummer med tre ord svarade han: »Passion, mod och hopp.«
