Veckans måste
Det måste ha varit sju, kanske till och med åtta år sedan och det var november och mörkt och snön hade inte kommit så det enda som luste upp loftgången och balkongen där vi bodde var ljuset från tv:n i vardagsrummet och enstaka gatlyktor nere på gatan. Duggregn och fukt i luften bildade den där dimman som gör sig så bra på film men som är riktigt vidrig efter några veckor utan sol. Jag var föräldrarledig och spelade halvt regelbundet nere i källaren på Pet Sounds Bar. Rockteady, gammal soul, rhythm and blues och tidig dancehall. Plötsligt en kväll slängde Erik åt mig en hembränd skiva med gult omslag och jag blev fullständigt frälst. Radikal Guru, Burial, Skream, DMZ, Step Art...
En helt ny värld öppnade sig. En värld, som utan gräs, påminde om gymnasiet och hur jag kunde gå i timmar med hörlurar och sony walkman i öronen med Massive Attack suggestivt pumpande i byxfickan. Bara gå, gå, gå- helt planlöst.
Hur som helst, i dagarna släppte Vice den alldeles fantastiska artikeln An oral history of dubstep. Veckans absolut bästa läsning!
Och det finns naturligtvis en spotifylista också. Med UK-dub och dubstep-relaterade prylar jag satte ihop de där föräldralediga nätterna 2007. Tune in!
