redemption songs

Calypso, Musical Poetry in Caribbean 1955-69
Soul Jazz Records
Betyg 9/10

En av de absoluta grundpelarna i den karibiska folkkulturen är utan tvekan Calypso.
Musiken som i snart 100 år strömmat ut från öar som Trinidad, Jamaica och Bahamas till en nyfiken men ofta oförstående omvärld har dock ofta missuppfattats och kanske mest setts som pausunderhållning mellan paraplydrinkarna av rödbrända brittiska och amerikanska dollarturister. Men de senaste åren har någonting hänt och när Soul Jazz Records nu släpper den 19 låtar långa samlingen med allt från giganter som Lord Kitchener till bortglömda rariteter som Count Zebra And the Seasiders är det egentligen bara en fortsättning på den lilla independentbutiken Honest Jon´s maratonserie London is the place for me med calypso, mento, highlife och karibisk jazz. Soul Jazz gav också ut samlingen Mirror to the soul- Music, Culture and Identity in The Caribbean 1920-72 förra året och spinner nu alltså vidare på temat genom att gräva sig ännu lite längre ner i historien. En brutal historia full av blod och ond bråd död i skuggan av slavskeppen som fraktade miljontals västafrikaner till bomullsplantagen i Karibien och södra USA. Humorn är visserligen en röd tråd i mycket calypso, men också ett slags vapen och en sköld mot ett eländigt liv i träskjulens smuts och fattigdom. En dröm om något bättre och en framtid fri från förtryck. För samtidigt som småsnuskiga texter blandas med resetips och rom-recept märks hela tiden allvaret där i bakgrunden. Rötter, kultur och outhärdligt sorgliga släktsagor skapar ett vemod och ger en stark inblick i hur dåtidens västindiska sångare kände och tänkte. Som i Negro Heart med Lord Cobra Y Los Pana Afros från 1968 där de beskriver grymheterna i Apartheids Sydafrika. Det blir inte mycket mer ledsamt vackert än så.

 

Hollie Cook- Twice
Mr Bongo
Betyg 8/10

För snart fyra år sedan var jag på en sen efterfest långt uppe i Notting Hill. Längst in i den slitna lokalen i dimman av romdrinkar och cigaretter stod Hollie Cook och snurrade Greensleeves-tolvor bakom skivspelarna. Givetvis i ett The Slits-linne och på dansgolvet minglade de 80-åriga mento-veteranderna i the Jolly Boys ihop med festfixaren Gaz Mayall och ett äldre gäng punkare. Redan då, ett knappt år innan hennes självbetitlade debutalbum, var hon en självklar del av Londons kvarvarande punk- och reggaescen. Som dotter till Sex Pistols-trummisen Paul Cook och Culture Clubs gamla bakgrundssångerska och numera hälsodietisten Jeni Cook, och med självaste Boy George som gudfar, växte hon upp med ett arv inte alldeles lätt att förvalta. Nu släpper hon uppföljaren med i stort sett samma line up som på den första skivan och givetvis ihop med monsterproducenten Prince Fatty bakom spakarna. Redan inledningsspåret är en magisk hyllning till- och längtan efter vännen och den största inspirationskällan, the Slits frontfigur Ari Up, som tragiskt avled 2010. Faktum är att Hollie själv hoppade på återföreningen av de gamla postpunkpionjärerna i mitten av 2000-talet trots att hon inte ens var född när bandet lades ned första gången 1982. Men där The Slits var stökigt opolerade har Hollie ensam gått en annan väg och satsat på den urbrittiska traditionen av lovers rock på ett alldeles lysande sätt, helt utan att fastna i det tröttsamma nostalgiträsket. Twice är betydligt mer genomarbetad än debuten och öppnar förhoppningsvis dörrarna till resten av Europa. Det här är ett av 2014 års bästa reggaealbum hittills.

 

Röyksopp & Robyn- Do It Again
Dog Triumph
Betyg 6/10

När Robyn gästade norska duon Röyksopp på singeln The Girl and the Robot sommaren 2009 anade nog få att samarbetet skulle bli betydligt mer långvarigt än så. Nu, nästan exakt på dagen fem år och flera samarbeten senare, ger de sig ut på en hajpad USA- och Europaturné tillsammans med minialbumet Do It Again.
Förväntningarna tycks minst sagt höga. Och turnén kan säkert bli något extra. Robyn har lovat att spela nytt material och publiken på Way Out West lär dansa långt efter det att solen gått ner över Göteborg i augusti.

Skivans fem spår låter inte helt oväntat ungefär vad man kan förvänta sig av en blandning mellan simpel loungemusik, lättsamt barhäng och en sen sommarnatt på medelmåttig innekrog i mellansverige.
Det fungerar visserligen alldeles utmärkt i vissa partier och vore det inte för det stundtals lite tråkigt förutsägbara finns det inte heller mycket att klaga på. Men inte heller mycket som etsar sig fast, i själva verket handlar det mest om en luddig och välproducerad dryg halvtimmes soundtrack till en kväll du inte riktigt minns. Slingorna bara finns där någonstans i bakgrunden och sången, när Robyn kommer in, är varken överdrivet rolig eller särskilt trist.
Den mest bara är på ett sätt som jag tycker att vi hört ganska många gånger de senaste åren. Att snurra skivan hemma är inte mycket roligare än att ta hissen upp till en skybar, beställa en Heineken och åka ner igen.