redemption songs

Det saknas egentligen ett bra ord för det så kallade Woodstock-fenomenet. För i flera oregelbundna amerikanska undersökningar svarar nämligen tre miljoner fyrtiotalister att de faktiskt besökte den mytomspunna jättefestivalen ute på vischan i New York sensommaren 1969. Att publiksiffran ”bara” var en sjättedel så stor tycks inte spela någon roll. Det kollektiva minnet av något så symboliskt skapar en slags masspsykos bland alla som långt senare insett vad de missat.

En svensk version är Bob Marleys legendariska fjärde och sista spelning på Gröna Lund i mitten av juni 1980. Alla kommer ihåg trängseln, minns köerna ute på Djurgården och tycks fortfarande känna den söta doften av marijuana i publikhavet. Men få kan berätta om en enda låt som faktiskt spelades på scen.

Vi sitter vid hans skrivbord en trappa upp i de gamla trähusen inne på parken. I ett hörn ligger ihoprullade originalaffischer från tidigare spelningar. Marley, Jimi Hendrix och andra rariteter som stått på den berömda scenen.

 –      Det är lite roligt, för man får ju fortfarande frågor från folk som tror att de var där, säger Andreas och ser nästan irriterad ut när han tänker tillbaka.

–      Jag kan ju sitta med en gammal polare och ta en öl och så börjar vi snacka om Marley och den där konserten och han bara, ja fan jag var ju där, men jag vet ju att han inte var det. För jag gick ju dit ensam och de var väl ute på landet eller nått just den dagen. Det har faktiskt blivit lite så, en jävla massa människor som säger att de var där men som inte var det.

Själv var han punkare och hade just tagit studenten. Sett Ramones 1977 och halkat in på reggae genom Sex Pistols och The Clash.

–      Marley var väl den enda reggae folk kände till i Sverige då. Jag gillade ju det men var mer inne på dub. Och jag kommer ju ihåg den där dagen, hur jävla varmt det var och att jag var där tidigt. Det kostade 30 spänn och man köpte biljett på plats och det var så sjukt mycket folk. Människor satt där borta, säger han, och pekar över vattnet där Djurgårdsfärjan precis glider förbi vid kastellholmen och lyssnade. Ljudet var ju helt sanslöst högt. Man hade aldrig hört något liknande.

–      Jag hittade faktiskt hans gamla rider med kraven på vad som skulle finnas i logen. Och han var nog en ganska krävande artist. Destillerat vatten från märket Malvern, fyra liter ren fruktjuice, några bra schweiziska ostar, färskt bröd och lite öl. Sen var det ju det där med två burkar flytande jamaicansk honung. Hur lätt tror du det var att hitta i Stockholm 1980 (skratt).

Han vet också att Marley, som då stod på den absoluta toppen av sin kommersiella karriär, gjorde sig en rejäl hacka på det mer än utsålda Grönan-giget.

–      Han hade ett gage på över 200 000 kronor och pengarna skulle levereras kontant i en väska. Så där fick ju någon kliva in och de satte sig och räknade.

Förutom bandet, The Wailers var en stor orkester, hade Bob med sig ett tjugotal personer till. Barn, roddare, hangarounds och fixare. På den tiden körde alla artister med sitt eget PA så att rigga scenen var ett jättejobb.

Under tiden passade Bob på att se sig omkring. Han hade med en enhjuling och cyklade runt inne på tivoliområdet.

–      Det finns en rolig historia om när han cyklade bort mot vattnet där, till pizzerian som nu heter Kaskad och beställer en Vesuvio, sätter sig ner bland folk och käkar och tänder en jättespliff, säger Andreas Theve och skrattar.

En idag näst intill omöjlig scen. Som att Beyoncé skulle kliva in på Burger King och tända en cigg. Men tiderna var annorlunda. Säkerheten en helt annan och direktiven från turnéarrangörer och skivbolag betydligt färre.

Aftonbladets dåvarande reporter Arne Norlin minns hur det var.

–      Jag hade börjat på tidningen hösten 1970 och på den tiden sköttes pop-bevakningen av gamla jazzstötar. Vi var ju några stycken som var lite yngre och tänkte att det här kan väl vi sköta så vi började skriva konsertrecensioner på fritiden. Och där 1980 landade Bob på mig. Jag skulle göra intervjun och träffade honom dagen före inne på ett riktigt loppishotell som låg uppe på Greve Ture-gatan. Jag fattar fortfarande inte riktigt varför han bodde där, i dag bor ju stjärnorna på Grand och sådana ställen. Men han var väldigt trevlig och ypperligt artig och svarade på allt. Och jag hade ju läst på, och gillade ju reggae.

Arne Norlin minns att Bob inte ville att skulle ses inne på hans rum. I stället möttes de nere i restaurangen. I intervjun som publicerades i Aftonbladet samma dag som konserten hävdar Marley att varken reportern eller fotografen Lasse Allard får följa med upp till det slitna hotellrummet ”på grund av örterna” som finns där.

– Vill ni sätta polisen på oss, frågar han sig i den 36 år gamla artikeln som tidningen beskriver som ett exklusivt möte.

–      Så vi satt där i ett skrymsle i stället och det var knappast som nu när man kanske får tio minuter med en artist. Vi fick den tid vi ville och idag kan jag faktiskt tänka tillbaka på det där, att jag nog är ganska ensam svensk om att ha suttit och pratat med Bob Marley i en och en halv timme.

Arne Norlin bläddrar i bokhyllan hemma på Söder i Stockholm. Tar fram ett rocklexikon från tidigt 80-tal och slår upp Bob Marley & the Wailers diskografi.

–      Det måste varit Rastaman Vibration som var den första skivan jag hörde med dem. Men trots att han var en världsstjärna när han var här 1980 så kändes det inte riktigt så. Jag vet inte om folk förstod. Han var ju inte som Paul McCartney eller Bowie.

Arne tar en klunk kaffe och reser sig. Vi byter rum från köket till det där datorn står och han börjar googla. Den ytterst lilla nformation som idag finns sparad digitalt om världsstjärnas Stockholmsbesök 1980 är knapphändig. Men trots att det gått så lång tid är minnet från mötet klart.

–      Intervjun gick bra även om det var lite svårt i början. På den tiden var inte min engelska hundraprocentig och han pratade ju ganska speciellt. Lite rörigt kan man väl säga. Men som sagt, han tog sig verkligen tid och svarade på allt. Vi diskuterade det politiska läget på Jamaica, det här var ju efter det att han blivit skjuten, och han berättade mycket om uppror och protester och hela den biten och det var man ju intresserad av. Och så var det ju mycket det här med att röka, han förklarade att de var hårt kollade var de än kom.

Från uppslaget i Aftonbladet, där Marley bland annat håller en kortare föreläsning om de positiva hälsoeffekterna av ganja med orden ”Den som röker varje dag blir inte sjuk” kommer han också in på sin djupa religiösa övertygelse. – Folket väljer rastafari, yeah mon. Ingen ska vara rik, ingen ska vara fattig. Alla ska ha mat att äta, yea mon. Men på Jamaica är det inte lätt att vara rastafari. Politikerna föraktar oss. Polisen hatar oss. Ibland räcker det med att två rastas går tillsammans på gatan för att de ska kastas i fängelse. Vi som är de fridsammaste av alla, säger Bob till Arne Norlin som genast ställer följdfrågan: Kanske är de rädda för er styrka?

Bob svarar kort.

–      Yea mon, de är rädda.

Lite längre ner i samma text berättar han om uppväxten och familjens flytt till den beryktade kåkstaden Trenchtown i Kingston.

– Musiken hindrade mig från att bli skurk, säger Bob och ler framåtlutad in i fotograf Allards kamera.

Uprising-turnén 1980 var en av de mest framgångsrika i Bobs karriär. Bandet stod på den absoluta toppen med storsäljande album som Exodus och Kaya bakom sig. Men vad få visste vid Stockholmsbesöket var att Bob var sjuk. Ett knappt år senare skulle tredje världens första superstjärna tragisk gå bort i cancer, 36 år gammal. Reggae och föregångarna ska och rocksteady hade sedan länge varit stort i Västindien och Storbritannien. Bob lyckades, med hjälp av Island-bossen Chris Blackwell, nå ut till en betydligt bredare publik. I Sverige hade bollen just sats i rullning. Visserligen hade Peps Persson och ett fåtal andra varit igång sedan några år, men till den stora massan nådde inte riktigt den skånska progg-reggaen.

Janne Karlsson, trummis i Skärblacka-bandet Kalle Baah, minns hur det var. Han var 15 år och bilade upp till Stockholm den 17 juni med Pelle Johansson, som senare kom att bli sångare i Kalle Baah, och fyra andra äldre kompisar.

–      Jag brukade alltid ligga uppe och lyssna på Radio Luxemburg på nätterna och när man blev trött stoppade man i ett kassettband och tryckte på rec som man kunde lyssna på allt man missat nästa dag. Och så var det en låt, jag kunde inte riktigt höra vad presentatören sa för de pratade jävligt fort, men det var något med gone och fast fattade aldrig med vem. Det lät bara så bra men det här var ju långt innan internet så det gick något år och sedan såg jag en skiva med spåret She´s gone och då gick det upp.

She´s gone är första spåret på B-sidan av Kaya från 1978. För Janne Karlsson öppnades en helt ny värld.

–      I början lät musiken ganska knepig, man hade ju aldrig hört något liknande, så jag lånade ut plattan till min kompis Pelle men han tyckte det var svinbra. Det här var ju i samma veva som Dag Vag hade dragit igång med sin lite mer popiga reggae, så det började väl växa ett intresse hos oss att starta något eget. Så fick vi plötsligt veta att Marley skulle komma till Grönan.

Konserten den 17 juni har på många sätt kommit att bli en milstolpe i Gröna Lunds långa historia. Ingen artist har varit i närheten av publikrekordet sedan dess och trycket vid entrén var enormt.

–      Vi kom ju upp tidigt, redan vid elva på förmiddagen och så såg man de där fullständigt enorma högtalarna de burit fram. Då var känslan liksom, wow nu är vi här.

Janne och hans polare satte sig framför scenen. Bandet gick runt men Bob syntes inte till.

–      Så började de soundchecka. Allihop utan Bob och med I-Threes på sång. Vilket jävla ljud, med den där megabasen. Det var bara helt magiskt och man fattade att det var något stort på gång.

Plötsligt började folk strömma till. Ljudet drog in besökarna genom den smala entrén trots att det var flera timmar kvar tills konserten skulle starta.

–      Någon sa att insläppet brakat men jag vet inte. Det var bara som en våg och vi flyttades 25, 30 meter åt sidan utan att kunna göra någonting. Från perfekta platser till att knappt se, man var ju inte så stor på den tiden, skrattar Janne.

På bilderna från den varma eftermiddagen syns trängseln. Folk precis överallt. I Pariserhjulet, på planken, tak och i träd. Idag skulle igen arrangör tillåta en sådan massa framför scenen. Men trots publik-kaoset beskriver polisen spelningen som lugn dagen efter. Endast två personer fick omhändertas på grund av fylleri. Några svimmade visserligen, en flicka fick sina tår söndertrampade men ingen skadades allvarligt. I Aftonbladets recension dagen efter står det att ”Trots det enorma publiktrycket var det en fin kväll med en lycklig publik som dansade med i Bob Marleys musik”.

Ove Hahn, legendarisk artistchef på Grönan och kanske mest känd för att dragit ur sladden till Jimi Hendrix förstärkare när han tyckte konserten på nöjesparken 1967 gått över tiden, förstod snabbt att något kunde gå riktigt fel om han inte reagerade snabbt. Han blickade ut över publikhavet och klev upp på scenen intill körsångerskorna i The I-Threes och tog mikrofonen. Bad vänligt men bestämt folk att backa några steg för att hjälpa folk från att klämmas fast framme vid staketen. Alla lydde men utanför stod tusentals personer som inte lyckats ta sig in. Grönan var packad till bristningsgränsen och Andreas Theve kommer ihåg.

–     Jag hade aldrig upplevt så mycket folk på ett och samma ställe. Hela publiken rörde sig som en man och det var nästan lite läskigt faktiskt. Men samtidigt häftigt.

Plötsligt börjar det mullra igen. Den dova bastrumman och det långsamma gitarrkompet till Natural Mystic rullar sakta igång. Introt är långt och det tar tid innan Bob kommer in på scenen. Publikjublet stiger.

–      Det var så jävla häftigt. Jag hade ju inte varit på så många konserter innan men man fattade ju att det här var speciellt. Kontakten han hade med oss som stod där nere och hur han fångade varenda känsla vi hade, säger Janne Karlsson.

Konserten håller på i nästan två timmar. Bara det ovanligt vid en tid då spelningar sällan varade längre än 45 minuter.

–      Efteråt satt vi bara och pratade. Någon hade ramlat och en annan fått plats uppe i ett träd, men vi var helt fast och i bilen hem bestämde vi att det bara var reggae vi skulle lira framöver. Så man kan väl säga att den där konserten har betytt en del. Inte bara för oss utan för hela Skärblacka faktiskt.

Janne och Pelle startar Kalle Bah i den lilla östgötska bruksorten strax utanför Norrköping. I en replokal precis bredvid pappersbruket bildas snart fler band och Blacka, som orten kallas, blir en knutpunkt för 80-talets svenska reggaescen.

Fortfarande hålls varje år en festival till Marleys minne.

–      Vi hade ju hört att han var dålig, det fick man ju reda på strax efter att vi sett honom på Grönan men man trodde ju att han skulle repa sig. Så plötsligt var han bara borta, det var då vi bestämde oss. Vi måste göra en minnesspelning och det har ju flutit på sedan dess.

Andreas Theve kommer också ihåg Bobs död, bara nio månader efter besöket på Gröna Lund.

–      Sjukdomen gick ju att följa i brittiska musiktidningar och jag läste NME och Melodymaker varje vecka. Efter hans död kommer jag ihåg hur skivorna började exponeras. I vartenda skylfönster låg det album, för det var ju det Bob var. En albumartist, vilket inte är så vanligt inom reggae och här i Sverige var han nog en av väldigt få jamaicanska artister som någon kände till på den tiden. Men jag hittade snabbt vidare. Man hörde ju var Johnny Lydon och Paul Simonon från The Clash sa att de lyssnade på och tog efter dem och då blev det ju mycket dub och den grejen. Så även om det var en helt grym konsert och det var roligt att ha varit där så har nog Marley aldrig varit den största favoriten för mig, det blev nog lite för mainstream till slut, säger Andreas Theve.

Precis som många andra tror han att spelningen i Stockholm 1980 har påverkat stort. Inte bara musikaliskt.

–      Hela sättet att tänka kring det här med konserter. Det hade väl i och för sig varit festivaler ute på Gärdet och så tidigare men här såg man att det gick att samla jävligt mycket folk och få dem att må bra. Sedan dess har ju Marley fått lite av en Jesus-status i Sverige och ingen kan så klart ta ifrån honom att han var en fantastisk låtskrivare och spred mycket glädje. Men den där kultgrejen, när man ser Marley-tröjor på H & M då mår jag fan lite illa alltså, säger Andreas.

Det är lätt att förstå vad han menar. Få roots-reggaeartister som idag kommer till Sverige kan hålla fingrarna borta från Marley-covers. Trots ett ofta minst lika starkt eget låtmaterial blir det ibland lite karaoke-stämning i slutet av spelningarna. Till och med Bunny Wailer, som med ett tjugotal soloalbum i ryggen sedan han hoppade av The Wailers 1973, avslutar sina Sverigespelningar med ett medley av Bobs populäraste låtar. Vi träffas i logen bakom scenen på Grönan sommaren 2014. I samma rum där Bob satt och där en stor tavla med Marleys ikoniska porträtt hänger på väggen.

–      Bob yea. Det är kul att vara här, stå på samma scen som min bror. Att sitta här är såklart speciellt, säger Bunny och sneglar på tavlan strax innan han kliver ut på scenen och möter en publik som, får man känslan av, kommit just för att höra Is this love, Three little birds eller någon av de andra låtarna på Marley-samlingen Legend.

Ett samlingsalbum som gavs ut tre år efter Bobs död och som fokuserar på den senare delen i hans framgångsrika karriär. Skivan sålde tio gånger platina i USA och är fortfarande det bäst säljande reggaealbumet i världen. Låtarna kan höras från hängmattor bland pårökta backpackers i Thailand till demonstrationståg i Kairo och på kaféer i Borås. Alla tycks ha någon relation till Bob medan relativ få grävt sig vidare i den djungel av artister och skivbolag som den jamaicanska musikindustrin är.

Kanske är det också därför så många säger sig varit på Grönan den där junieftermiddagen 1980.

–      Det har ju blivit så mytomspunnet det där att en del nog tror att de faktiskt var här fast de gjorde något helt annat. Det var ju sommarlov och många var bortresta de där veckorna. Men det är kul att folk fortrafande kommer och vill prata om det. De händer faktiskt flera gånger om året, säger Andreas Theve.

Låtlista Bob Marley & The Wailers, Gröna Lind 17 juni 1980

Natural Mystic

Positive Vibration

Revolution

I Shot the Sheriff

No more trouble

Zimbabwe

Jamming

No woman, no cry

Zion train

Redemption song

Could you be loved

Work

Natty dread

Is this love

Get up, Stand up

Coming in from the cold

Lively up yourself