redemption songs

Vid sidan av Fats Domino måste nog Curtis Mayfield betraktas som den mest inflytelserika sångaren som kom att påverka den explosion av exceptionella vokalister som kom fram på Jamaica i mitten av sextiotalet. Just när självständighetsivern på den lilla ön nått kokpunkten saktades tempot ner i musiken och ska byttes mot den något lenare, mer tillbakalutade och sångorienterade rocksteadyn. Längst fram i ledet stod artister som Slim Smith, Delroy Wilson, Phyllis Dillon och inte minst Alton Ellis. Alla sprungna ur en generation uppvuxna med den sprakiga transistorradions svajiga mottagningar från andra sidan karibiska havet. På långväga frekvenser gick det med lite tur att ratta in radiostationer från den amerikanska södern även bland de trånga gränderna i Kingston. Rhythm and blues och soul importerades också på skiva bland de växande mobila diskoteken, soundsystems och spreds med vinden till en publik törstig på det senaste från USA. Influenserna var givetvis många men det räcker egentligen med att lyssna på vad som spelades in för att höra just Curtis Mayfields enorma påverkan.

Den där ljust vänliga men samtidigt gravallvarliga rösten som kunde sjunga lika mycket om kärlek som revolution. Bob Marley var bara en av många stora beundrare. Alton Ellis naturligtvis en annan.

Fortfarande idag kallas han The Godfather of Rocksteady och är en av Jamaicas mest älskade artister genom tiderna. Hade han levt skulle han fyllt 80 nästa höst. Tyvärr gick han bort 2008 men minnet och musiken lever minst sagt vidare. Exempelvis anordnades det för bara några veckor sedan ett två dagars seminarium och en mindre utställning kring hans livsverk på anrika Black Culture Archives i Brixton. Trycket på biljetterna visade sig vara enormt och många besökare tvingades besvikna vända i entrén.

Varför är inte svårt att förstå. När han 1974 släppte albumet Mr Soul of Jamaica hade han redan en lång karriär bakom sig, hos bland annat Coxsone Dodds mytomspunna Studio One. Nu hade han gått över till landets andra stora skivbolag, Duke Reids konkurrerande Treasure Isle, och låtarna hade sporadiskt spelats in under en längre tid utan tanke på mer än några singlar. Duke Reid ville annorlunda och såg helheten.

För trots att albumformatet, med få undantag, genom alla tider levt en ganska förbisedd tillvaro i reggaehistorien blev skivan en omedelbar succé och räknas än idag som bland det bästa som spelats in på Jamaica. En rättvis bild men samtidigt missvisande då de flesta av de 12 spåren står sig minst lika bra som det vackraste Sam Cooke, Aretha eller säg Otis Redding någonsin spelat in. Ändå faller den jamaicanska musiken ofta utanför radarn när de allra största soulsläppen ska listas.

Alton Ellis sjöng sina sånger med betydligt mindre back up än de som fanns hos exempelvis Motown eller Stax och det låter naturligtvis lite skrapigare och en smula smutsigare, men inte på något vis sämre. Sången, rytmerna och de harmoniska melodierna förmedlar fortfarande en svårslagen känsla och är under inga omständigheter omätbara med de absolut vassaste amerikanska produktionerna från samma tid, trots avsevärt mindre resurser.

Mr Soul of Jamaica handlar om passion och lidelse och är ett lysande album av en man som mitt under en av de mest våldsamma perioderna i det moderna Jamaicas historia lyckas förmedla kärlek, både lycklig och olycklig, på ett sätt få andra sångare får till det under en hel livstid. Krutröken ligger där i bakgrunden och mörkret är ständigt närvarande. Ändå är det hoppet, den där känslan man aldrig vill överge, som biter sig fast starkast. Lyssna bara på lysande If I Could Rule the World, duetten Remember That Sunday tillsammans med just Phyllis Dillon eller den tårdrypande My Willow Tree. Allt dessutom orkestrerat av en av världens främsta saxofonister, Tommy McCook och hans studioband the Supersonics.

Om det här inte räcker, originalpressen är idag en dyr historia, återutgavs allt på en välmatad dubbel-cd 2013 med hela 28 bonusspår. Väl värt en investering för den som vill upptäcka hjärtat av jamaicansk rocksteady och soul.

Jag höll på att köra av vägen första gången jag hörde Rehab. Det var en sen eftermiddag strax söder om Hudiksvall på E4 ner mot Stockholm och känslan var liksom att hur fan har jag kunnat missa den här efter alla år av grävande i soul och gamla blues-backar.

Snart därefter var Back to Black i stort sett det enda jag lyssnade på den där kulna senhösten. Jag var precis som de flesta frälst av den unga Amys magiska känsla att förvandla sorger och depressioner till något så storslaget som albumet faktiskt är. Med skivan gick hon från en lovande men ändå medioker medelmåtta till att bli en av det decenniets mest spännande artister. Tyvärr inte enbart tack vare musiken.

Livets berg och dalbana gick efter bara några år i strålkastarljuset käpprätt åt skogen och spårade ur fullständigt i en allt för tidig ålder med droger, alkohol och all världens missbruk. Vackert på film men tragisk i en verklighet där alla ville ha en del av kakan. Amy hade svårt att motstå frestelserna men lyckades ändå skapa några av soulvärldens mest intressanta kompositioner innan hon tragisk gick bort i juli 2011. Och trots att blicken hela tiden fanns i backspegeln förvandlade hon retro-soundet till något nytt och fräsch med hjälp av producenten Mark Ronson och Sharon Jones tidigare band The Dap Kings. Back to Back är en skiva som kommer stå sig lång tid framöver och placerar Amy Winehouse i samma inrökta soffa som storheter som Etta James och Dinah Washington. Det är bara att hoppas att de ler tillsammans där uppe i himlen och att drinkarna är något svagare och att de lyckas hålla sig ifrån tabletterna.