redemption songs

Senhösten 1979 skapade Pink Floyd rockhistoria med det bombastiska konceptalbumet The Wall. Skivan, en slags rockopera kring den vilsne och faderlösa karaktären Pink, kan till stor del ses som en musikalisk självbiografi över Roger Waters liv. Som basist och en av grundarna av gruppen som i slutet av sextiotalet ledde vågen av psykedelisk musik hade han tagit över det ideologiska chefskapet när Syd Barret efter bara ett album (well, han är med på ett hörn även på andra plattan) tragiskt försvann in i drogdimmorna. The Wall-konceptet med album, film, konsert var så storslaget och blev så påskostat att Pink Floyd inte mäktade med att framföra skivan live mer än ett trettiotal gånger. Waters däremot har efter att han lämnade bandet i mitten av åttiotalet spunnit vidare på idén. Bland annat vid en jättespelning inför trehundratusen åskådare nära Postdamer Platz i Berlin 1990, strax efter murens fall föregående år. Nu när Waters aktuell med filmen Roger Waters The Wall som är både dokumentär och livekonsert passade vi på att prata med honom.

Det har gått 36 år sedan The Wall kom ut. Hur ser du på albumet idag?
-       Ärligt talat har jag knappt lyssnat på det sedan dess, inte på hela rakt av åtminstone. Varför skulle jag? Eller, det är klart att jag gått tillbaka då och då. Som inför den här filmen, då var det ju självklart att jag måste gå tillbaka i tiden och det kom naturligtvis upp en massa minnen. Men annars, näe. Jag vet inte riktigt varför jag skulle ägna massa tid åt att lyssna på det. Jag har hållit på med så mycket annat.

Nått som är gripande i filmen är när du läser det brev som postades till din mamma sedan din pappa stupat vid slaget i den italienska staden Anzio under andra världskriget. Du var bara några månader gammal då och har inte läst meddelandet från Major Harry Witheridge förrän nu. Hur har din pappas tragiska död påverkat dig?

-       Väldigt starkt så klart. Jag är helt övertygad om att det är en stor grej för varje barn att förlora en förälder i så tidig ålder och jag kan aldrig föreställa mig att det inte skulle ha påverkat mig att bli den jag är.

 Och musiken då. The Wall kretsar kring en ung man var pappa stupat i krig.
-       Men det är väl klart att musiken jag gjort också påverkats av det här. Det är uppenbart, eller hur? Hur skulle den inte ha gjort det.

 Du har ju alltid varit engagerad i fredsfrågor och var bland annat väldigt kritisk till George W. Bush och Tony Blair efter deras invasion av Irak. Hur ser du på världsläget idag?
-       Oj. Tillsammans med USA har vi i Europa förstört stora delar av världen. Vi har åkt runt och koloniserat och stulit. Bombat sönder i stort sett hela Nordafrika och delar av Mellanöstern och nu ser vi vad som händer. Jag lyssnade på en intervju med syriska flyktingar häromdagen och de har genomlevt saker ingen ska behöva göra. Samtidigt ser vi hur högern, eller framförallt extremhögern i Europa, försöker bygga upp en rädsla bland folk. Och det där är klassisk högertaktik. Att skrämmas för att sedan förstärka gränser och bygga murar mot omvärlden. Men det är vårt förbannade ansvar att lyfta de här bördorna från flyktingarnas axlar. Det är vi i väst som ställt till problemen. Det handlar helt enkelt om vårt ansvar, ingenting annat. Och våra röster måste börja höras nu, med högerextrema partier på frammarsch. Vid sidan av mitt eget kärleksliv är det den här frågan jag brinner för.

Nästa sommar är det 10 år sedan Syd Barrett dog. Tänker du på honom?
-       han skulle ha fyllt 70 i år men jag är 72. Varför skulle jag gå runt och tänka på honom? Däremot tänker jag en del på hans syster och hur hon har det.

 Hur är din relation med de andra från bandet?
-       Well. David (Gilmour, reds anm) träffar jag knappt alls. Det har väl aldrig varit någon hemlighet att vi inte varit bästa vänner. Nick (Mason, reds anm) umgås jag med flera gånger om året trots att han bor i England och jag i USA. Han är en nära vän.

 Tillbaka till The Wall igen. Hur har den påverkat dig?
-       På många sätt räddade den ju våra liv. Vi var inne i någon slags skatteteknisk tvist och var tvungna att lämna Storbritannien, jag kan inte allt det där egentligen, men The Wall sålde bra och vi fick in pengar på ett sätt det nog inte riktigt går att få in pengar på skivor idag. Men vi gjorde många andra bra grejer med bandet också. Det var 20 fantastiska år och även om jag inte är så mycket för att tänka tillbaka så är jag naturligtvis stolt över vad vi gjorde.

 Du har spelat tillsammans med My Morning Jacket några gånger. Berätta.
-       Senast i somras faktiskt. Det var grymt. Vi spelade på Newport Folk Festival och det var en stor ära att få stå på scen tillsammans med dem, det var faktiskt under 50-årsjubileet över när Dylan kopplade om till elektricitet, så det kändes stort.

 Får vi se någon fortsättning mellan er?
- Ingen aning faktiskt, men jag tror nästan att vi kommer att jobba ihop igen. För jag tyckte det var underbart och jag vet de gillade det också. Men jag säger ingenting om några eventuella planer, vi får helt enkelt se vad det blir.