The Dreads Enter Babylon
Betyg 9/10
För att förstå den framväxande rastafari-rörelsen under efterkrigstidens Jamaica måste man först förstå det politiska läget på ön. Vågen av antikolonisering som med hjälp av Marcus Garvey och Leonard Howell spreds från New Yorks slumkvarter till Kingstons kåkstäder redan under trettiotalet blev startskottet på den religion som skulle spridas över resten av världen tack vare megastjärnan Bob Marley drygt fyrtio år senare.
En religion som tillsammans med reggae, Karibiens kritvita stränder och gröna gräs blivit den kanske viktigaste exportkällan för det moderna Jamaica. Förutom att återvända till ett fritt Afrika var delar av målen med rörelsen en värld bortom Babylon och de västerländska kedjor som höll generation efter generation av slavättlingar fast under omänskliga levnadsförhållanden på hemmaplan. Från tidningar och via hörsägner fick den svarta befolkningen på ön höra historien om hur det den brittiska kolonialmakten, representerad av kungahuset, fallit på knä framför den nykrönte kejsaren av Etiopien, Haile Selassie, vid hans kröning i Addis Abeba 1930. Sakta började en ny medvetenhet växa sig stark hos den kuvade befolkningen och läger började byggas uppe i de otillgängliga bergen för att isolera sig från myndigheter styrda med järnhand från London.
En av de viktigaste personerna, och länken mellan rasta-läran och populärmusikens utveckling på ön, var Count Ossie som med sitt speciella sätt att trumma band ihop afrikanska traditioner med modern popmusik. Nu har Soul Jazz sammanställt 20 låtar som kanske mer än något annat personifierar en ofta missförstådd religion. Här finns ska-pionjären Lauren Aitkens tidiga hyllning till Haile Selassie, Lord Lebbys calypso-klassiker Ethiopia från 1955, Congos legendariska vokalist Ashanti Roy och dubpoeten Mutabaruka. Men också Ras Michaels hyptnotiserande klassiker Booma Yeah, den som kanske mer än något annat kan få den mest inbitne ateist att lätta från golvet och sväva ut genom lägenhetsdörren med sin mässande sång och förhäxande trummande. Det här är naturligtvis långt från dansgolvs-reggae. Det är ett stycke historiaundervisning när det är som allra bäst och den kan upprepas om och om igen.
