redemption songs

Trafikljusen blir blå imorgon. Intervju med Ragnhild Ekner

Kategori: 2017, dokumentär, intervju, kultur

Publicerad i Arbetaren, april 2017
 
 

”Den här världen är inte för mig.” Det skrev Jussi Hirvilammi i sitt sista sms. Strax efteråt hängde han sig från taket i sin lägenhet. I den känsloladdade dokumentären Trafikljusen blir blå i morgon skildrar vännen Ragnhild Ekner en tid och ett liv på samhällets skuggsida. Arbetaren fick en pratstund med filmaren.

Det första som slår mig är mina egna minnen. Visserligen varken av Jussi eller graffiti. Men av livet som 20-någonting och om den odefinierbara längtan efter något större, något vackrare.

För vi är ganska många som levt där precis på kan­ten. Med stora drömmar om något annat, något bättre, på en trådsmal balansgång mellan kaos och kalas. I lä­gen­­heter och parker, alltid på väg men ändå hela tiden stampande på sam­ma plats. Tomma folkölsburkar, piz­za­kartonger, odiskade vinglas, snabb­­­makaroner med lågpriskedjans bil­­li­gaste tomatsås. Förpackningar med sönderbitna rizzlapapper på köksbordet. Ski­tiga soffor och smutsiga lakan. Kar­tor av ångestdämpande i jeansen, slarvigt slängda på golvet. Cigarettrök un­der fläkten och flyktplaner stora som hög­hus eller platta som pannkakor. Natt­promenader, stökiga utekvällar och tidiga morgnar.

Jussi levde för konsten. För graffitin och gänget som målade tåg och tomma tunnelbanestationer. När vissa gick vidare, stannade han kvar. Genom gam­la foton och filmer från skakiga hand­filmskameror samlar Ragnhild Ekner minnen från ett liv på väg in i en snårig vuxenvärld.

Det är ett lika vackert som tragiskt generationsdokument om något som blev allt och aldrig riktigt av. Om livet som knappt hann börja innan det plötsligt tog slut. Jussi blev 29 år och dog på våren strax innan den planerade trettio­årsfesten.

– Jag hoppas filmen ska väcka för­ståelse för sådana som oss. Det är lätt att döma Jussi och många andra av mina ske­va kompisar. Men jag hoppas att man kan få en djupare aspekt och se vad det är att kämpa för att finnas till. Om kam­pen för att dagligen navigera i den här skit­världen.

Ragnhild Ekner dricker te i ett av mötesrummen på filmkontoret på Söder­malm i Stockholm. Här har hon jobbat med filmen om människan och vännen Jussi Hirvilammi som tog sitt liv 2010.

Film­arbetet har varit en stundtals lika smärtsam som nödvändig process kring egna minnen.

 

 – Jag flyttade till Stockholm när jag var 17 och började gymnasiet här. Ganska snart började jag måla graffiti och genom det intresset kom jag snabbt in i en stor och ny värld där jag lärde känna många nya människor – och Jussi var en av dem. En av många ganska trasiga människor, eller du vet, sådana där som letade en plats, och Jussi var någon som vi alla hittade hem hos. Någon man kände sig trygg med, någon att värma sig hos.

Du har sagt att du gör film om, och för, dem som inte passar in i en hård värld. Kan du förklara?

– På något sätt har jag min drivkraft i en typ av frustration över att jag ser att de vänner som jag älskar allra mest inte riktigt förstår hur man ska anpassa sig eller passa in i den här djungeln som samhället faktiskt är. Till samhällets normer. Jag har så många vänner som inte riktigt kan det och jag vill slå ett slag för dem.

Den här världen är inte för mig, skrev han. Vem är den för?

– Ja, det var ju så han skrev. Och i och med att Jussi var så mobbad i sin barndom tror jag att han kände sig ganska avskuren från världen och då hittade han verkligen hem i vårt gäng. Det var som att han gick i mål. Men för de flesta är ju livet en process och för den delen av gänget var den tiden ett stopp på vägen och sedan gick man liksom vidare. På ett bra eller mindre bra sätt. Men Jussi hade nog kommit fram och visste inte hur han skulle ta sig vidare när vi andra kom in på konstskolor, fick barn eller hamnade i fängelse…

Jag känner igen en hel del från mitt eget liv och mina vänner. Just att vi kanske självvalt ställde oss utanför. Det kanske låter fånigt, men vad tror du det beror på, det självvalda utanförskapet?

– För egen del tror jag det handlar om en känsla av makt. I det stora maskineriet är man bara en kugge, men i och med att man skapar sig en egen värld kan man också känna makt. Och i makten finns frihet och det var nog den känslan vi alla sökte. Men jag kan bara prata för egen del.

Hur känner du när du tittar tillbaka på den här tiden?

– För mig var den jätteviktig och jag saknar den ofta. Men jag är nog en av få som känner nostalgi medan många andra ser det som en ångestperiod. Och det har nog att göra med att jag visste att jag hade en väg vidare. Jag hade ju en framtid och visste att den här perioden berikade mitt liv med erfarenheter och insikter som gör mitt liv som anpassad i samhället bredare än kanske många andras.

Kan det ge dig skuldkänslor på något sätt?

– Inte skuldkänslor direkt, men absolut en medvetenhet om mitt privilegium och det är väl mitt främsta verktyg som filmare också, att jag lätt kan känna mig hemma i många olika världar och just anpassa mig.

Hur såg Jussis drömvärld ut?

– Jag tror att han hade väldigt svårt att stå ut med allt han inte uppfattade som genuint. Han såg varje människa och led när de inte vågade, eller kunde, leva genuint och han såg på världen med en konstnärs blick. Allt hade betydelse för honom och då är det svårt att borsta av sig saker. Till slut blev det nog för tungt.

Väldigt mycket av det som visas är filmat från tiden då ni umgicks. Hur har du fått tillgång till allt material?

– Det har nog med graffiti att göra, eftersom dokumentation av målningar är en så stor del av den kulturen var det alltid någon som hade en skruttig filmkamera med sig. Mycket av jobbet har faktiskt varit att samla ihop sådant som legat hemma på folks hårddiskar och gamla usb-­stickor.

Hur har det varit att jobba med det här?

– Tidvis väldigt tungt faktiskt. I början fick jag gå in i mig själv och mina känslor och eftersom jag arbetat med filmen i fem år så fjärmades jag av från allt som hänt på ett sätt. Och från Jussi också. Många av mina minnen nu är från filmen, så själva ursprungsminnet från honom har jag nästan jobbat bort och det är en sorg i sig tyvärr.

Vad har hans anhöriga sagt? Det är ju en film som kommer väldigt nära.

– Jussis mamma har varit med hela processen och hjälpt till att samla in bilder och hon tycker väldigt mycket om den. Hans pappa också. Och det där var jag ju rädd för innan. Att det skulle riva upp massa sår.

Hur hade Jussi själv reagerat tror du?

– Jag tror att han hade tyckt om den, det är absolut den känslan jag har, annars skulle jag inte ha släppt filmen. Men det kan man ju aldrig få veta, dessvärre.

Kommentera inlägget här: