Intervju med Hurula
Kategori: Allmänt
– Fan, det här med intervjuer är jobbigt. Vet liksom inte vad jag ska säga, så ofta pratar jag bara på. Jag tror att jag är rädd för att folk ska tycka att tystnad är läskigt. Själv tycker jag att det är ganska skönt med tystnad.
Robert Hurula tittar ner på golvet från soffan där han just satt sig och fingrar på telefonen. Det är första intervjun av många den här långa och smällkalla vinterdagen uppe på skivbolagets kontor i centrala Stockholm. I en nyligen utskickad presstext beskrivs albumet Klass som hans mest personliga hittills. En serie berättelser om uppväxt och uppbrott.
. När solodebuten Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för släpptes våren 2014 slog det ned som en bomb i Popsverige. Tio ångestladdade men lika briljant självbiografiska skildringar av livet strax efter 30. Fullt av minnen. Bakom de distade gitarrerna och alldeles lysande melodislingorna kastades lyssnaren mellan hopplöshet och hopp i en värld många känner till men få orkar vara så utelämnande med.
Nu knappt fem år senare är Hurula en av landets mest uppbokade artister på den svenska indie- och punkscenen. Han uppträder på allt från de stora festivalerna till mindre och mer intima klubbspelningar.
På omslagsbilden, jag vet inte om det finns ett ord på svenska för engelskans mug shot, det skulle i sådana fall vara förbrytarfoto, kisar han mot den bländande blixten i polisens kamera. Ser trött ut. Blek och sliten. Betydligt yngre. Han förklarar själv att fotografiet är taget på polisstationen i Luleå. Under en tid han helst vill glömma.
– Bilden passar väl in med det jag vill säga i texterna egentligen. Och jag tycker att den funkar med titeln på albumet också. Jag ville att skivan skulle vara avslöjande och det finns så mycket att säga om den där tiden, om det där fotot. Att det ens fanns kvar är ju helt sjukt.
Men vi återkommer till den där bilden och varför den togs. Robert Hurula växte upp i Luleå. En stad hårt präglad av den svenska stålindustrin och Norrbottens bitvis bistra klimat. Och även om han har bott i Stockholm större delen av sitt vuxna liv är det svårt att bortse från vad som formar en människa.
– Den där staden alltså, det var ju hela min värld och det har säkert satt sina spår. Den är ju lite isolerad från resten av världen och fram till att jag var 16,17 år hade jag aldrig rest utanför norra Sverige. Att som jag gjorde, hålla på att försöka uttrycka mig konstnärligt i en så oakademisk stad, då måste man fan veta vad man gör för att ens våga höja rösten. Du vet, det var mycket sånt där ”kolla bögen” vad han håller på…
Mattias Alkberg sa en gång til mig att det var sådan extrem skillnad mellan Luleå och Umeå. Två norrlandsstäder efter kusten där Luleå var hårt och kargt medan han upplevde Umeå som nästan provocerande mysigt. Hur ser du på det?
– Alkberg har ju alltid varit jävligt hardcore och läst sin poesi och det är väldigt fint av honom att han visat att det faktiskt går att hålla på med musik och poesi även om man kommer ifrån eller bor i Luleå. Och det är klart det finns en skillnad mellan städerna. Luleå är en klassisk arbetarstad medan Umeå känns mer tillrättalagd och akademisk, säger Robert Hurula och fortsätter:
– I Umeå har det alltid känts som att de som hållit på med musik haft en helt annan support och ett helt annat självförtroende hemifrån.
Titeln på ditt nya album är Klass. Vad betyder klass för dig?
– Det där kan vara väldigt dubbeltydigt. Men ur mitt perspektiv är det nog hur jag uttrycker mig och hur jag lärt mig att se på världen. Jag kommer ju från någon slags underklass, men tyvärr känns begreppet bortglömt i debatten idag. Men klass alltså, det borde ju för fan vara den största frågan i världen egentligen. Det handlar ju om hur tillgångar fördelas medan den här planeten faktiskt håller på att gå under. Fast när det gäller namnet på skivan, då är nog klass beskrivit i det lilla. Ur mitt perspektiv.
Han skruvar på sig och fortsätter att fippla med telefonen. Tittar ut genom fönstret och blir tyst en kort stund. Jag påminner om en tidigare intervju där jag läst att han aldrig skulle kalla det han håller på med, konst och musik, för ett yrke. ”Det skulle vara jävligt mot alla som jobbar på riktigt.”
– Det låter väl rimligt, gör det inte? Jag kan ju för fan inte säga att jag går och jobbar när jag sitter här och pratar med dig eller om jag drar och repar. Då brukar jag i stället säga att jag ska spela lite gitarr eller fundera ut en sak. För jag har ju jobbat, så jag vet.
I Luleå arbetade han en period på järnverket, inom hemtjänsten och med att bygga scener. Slitsamma, ofta monotona, jobb. Samtidigt var livet utanför krångligt och stundtals rejält trassligt.
– På hemtjänsten trivdes jag bra, men järnverket… Jag minns klockan som hängde på väggen där jag stod och hur jag räknade varenda jävla minut för att kunna gå på toaletten. Sedan släckte jag lyset och lade mig där inne på golvet och vilade i tre minuter…
Okej. Den där bilden då. Omslaget från polisens arkiv. Vad är det för något?
– Alltså jag visste ju att den fanns någon stans, men jag hade inte sett den på många år. Så jag hörde av mig till polisen i Luleå och fick prata med en jättetrevlig kvinna i växeln. Efter tre timmar ringde hon tillbaka och sa att hon hittat bilden men att den nu fanns i ett arkiv här i Stockholm. Så jag åkte till Kungsholmen och hämtade ut den. Det var en märklig känsla att stå där med något slags dokument från en tid i mitt liv som inte finns dokumenterad någon annanstans. En skitjobbigt tid som jag bara försökt att glömma, men så har bilden legat där i nästan 20 år.
Men du minns varför bilden togs?
– Ja det var när jag åkte fast för inbrott. Det var väl så att jag och dem jag umgicks med när jag växte upp, vi liksom tänkte inte så mycket på framtiden. För att göra saker lite bättre för stunden gjorde man inbrott och så. Under några år levde jag på att snatta i butiker, även mat. Jag mådde sjukt dåligt den där tiden.
Hur mår du i dag?
– Bättre. Mycket bättre. Jag gick ju runt så där i tio år och var nog tvungen att slå ända ned i botten för att få den sista knuffen att ta mig upp och inse mitt eget värde. Och det är väl knappast en udda berättelse, det där med att kärlek och värme får en att må bra. Jag har många runt om mig som bryr sig.
Du är ju väldigt öppen i dina texter. Och just Klass känns väldigt personlig. Och mörk. Första låten Järnvägsbron, hälsningar från självmordsbron, från din egen lillebror…
– Ja det blir mörkt ganska snabbt och mycket av det där är sprunget ur egna erfarenheter men dem vill jag helst inte prata om. Du får helt enkelt läsa texterna i stället.
Kan du berätta om hur själva processen med den här skivan varit?
– Jag har nog aldrig gått ur skrivprocessen, för den pågår hela tiden. Jag tycker om att följa de infall och idéer jag får och hade redan en tidig bild över hur jag ville att det skulle låta. Enkelt och nära. Ofta känns det nästan omöjligt att få till en skiva när man kliver in i studion och jag har flera gånger tänkt att det nog inte blir något mer, att jag borde lägga av. Men samtidigt har jag känslan av att ”varför ska jag sluta”, man måste ju hålla på med något.
Klass släpps den 22 februari och en månad senare inleder Robert Hurula sin vårturné med spelningar i bland annat Stockholm, Lund och Göteborg.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Robert Hurula om…
Luleå: Det börjar nästan kännas exotiskt nu. När jag drog därifrån dröjde det nog fem år innan jag åkte tillbaka. Men så var vi där och spelade en gång. Det var sommar och midnattssol och väldigt vackert.
Tre skivor som betytt något: Nu flimrar det bara i huvudet. Tre skivor alltså. Okej. Sandinista med The Clash för att den är så jävla modig och har alldeles för många låtar. Och Flipper med deras Gone Fishin´ har alltid inspirerat mig, den bröt så totalt mot alla regler som finns. En tredje skiva då, oj. Jag har lyssnat mycket på soul och jazz den senaste tiden. Monica Zetterlund och Candi Staton. Men förresten. Härom dagen satte jag på Roots med Sepultura och spelade på svinhög volym och då kom det fan tårar i ögonen för att den är så bra, så jag tar den.
Sverige 2019: Det kommer väl att vara förjävligt precis som vanligt… Men vi kan väl hoppas någon slags ljusning ändå, haha.
