redemption songs

 

Krönika publicerad i Sonic 86, skivsamlarnumret.

Ett stenkast från Dalston Kingsland Station, strax till vänster om den tungt trafikerade huvudgatan Kingsland Highstreet. In på den än så länge inte alldeles överdrivet söndergentrifierade Bradbury Street och så ett hundratal meter till. Blått avspärrningsband runt en annars öde grusplan. Poliser och några nyfikna lokalbor. Stabbing. Fult som fan. Dörren öppen på en mörk mercedes. Blod.

-       Det är bara att gå vidare, en kille blev just knivmördad. Ingenting att se.

Polisen viftar vänligt men demonstrativt med handen och ser lätt stressad ut där han står i morgonbrisen. Söndag och på jakt efter skivor i det tidigare smått ökända Hackney i östra London. Nu, hipstertätt. De sociala problemen finns kvar men har, av de människor jag pratar med, flyttat in på bakgatorna. Där lite avskilt ligger Eldica Records. Mitt emot det polska bageriet där jag bara någon timme senare kommer att köpa öl under disken. Hit kommer dj:s och samlare av främst afroamerikansk och karibisk musik från hela England.

Vi sätter oss utanför så länge. Solen värmer och människor strömmar sömnigt förbi. Träffar Saulius, litauisk skivsamlare och områdets allt i allo. Har en när-radioshow, berättar han. Mest instrumental och experimentell jazz och gammal soul. Håll min väska, ber Saulius och reser sig upp. Det ligger några skivor där i som jag är rädd om, och en plånbok med pengar. Tillbaka om en halvtimme. Måste få i mig något att äta.

Där sitter vi plötsligt på bänken utanför det lilla krypinet med en tung sportbag fylld av vinyl och några hundra pund.

Tog tåget hit, overground från Sheperds Bush via Highbury. En fin resa och betydligt roligare än den mörka och kvava tunnelbanan. Hinner se mer av områden man annars lätt missar. Klockan är knappt 12 och dagen innan har vi fyllt på skivsamlingen med några stopp längs Portobello Road. På Honest Jons finns det mesta, inte långt från klassiska Rough Trade. Innan dess. Mau Mau Bar längre ner längs gatan där legendariska Dub Vendor någon gång i veckan ställer upp sina skivor. Där går det att handla vinyl i baren samtidigt som du beställer något att dricka. Hög volym, avgrundsdjup bas. Turister tittar förvånat in.

Nu sitter vi på gatan utanför Eldica med den där väskan och ett gäng polska smuggel-öl. Det är trevligt, börjar känna mig full. Frukosten på hotellet var inget vidare så alkoholen slår till direkt. Saulius kommer tillbaka, tackar och följer med in. I de gamla träbackarna längs väggarna ligger tusentals sjuor i högar. Soul, reggae, jazz, rhythm and blues och tidig rock´n roll. På väggarna hänger album med varierande priser. Det går att fynda här, men också spendera en hel förmögenhet. Jag bläddrar försiktigt. Ställer mig vid den slitna men fullt fungerande technics-spelaren i hörnet. Det knastrar i lurarna när nålen sakta läggs ner på den svarta vinylen. 45 varv i minuten. 45 varv av kärlek och hopp.

Gräver i fickan efter några ihoprullade sedlar. Plockar på mig en bunt skivor och går fram till kassan.

-       Marv Johnson? Fantastiskt, vet du- det är konstigt, men nästan ingen har fattat att han är en man. De flesta tror att det är en kvinna som sjunger. Jag älskar den rösten, förklarar killen som tar betalt.

Jag nickar och ser mig omkring. Hade jag haft möjlighet skulle jag köpt hela butiken. Där och just då är den slitna gamla lokalen det kanske finaste lilla rum jag någonsin varit inne i. Fullpackat, lite dammigt men allt står i ordning sorterat efter år och bokstäver. Lätt att hitta, och att upptäcka nytt.

Utanför sitter de andra kvar. Ägaren kommer efter mig, bärandes på en pall om vi vill sitta lite bekvämare. Lutar oss mot skyltfönstret och kisar mot gänget tvärs över gatan. De vinkar till, frågar om vi behöver något. Köper en macka och lånar toaletten. Några till burkar öl. Går in i butiken igen. Hittar mer, fler skivor. Calypso-kungen Lord Kitchener på en original-singel från -63. Klockan har blivit strax efter tre och vi ska vidare i djungeln av små oberoende skivbutiker som fortfarande finns kvar och jag älskar varje sekund.

Butiken, döpt efter Dobie Grays dansgolvs-vältare från 1966, är ett eldorado för den som är ute efter soul, funk, punk eller gammal reggae. Ägs och drivs av Jake Travis som också startade och fortfarande sköter det lilla oberoende skivbolaget Tuff Scout, kända för sina fantastiska omslag målade i typisk Camden-miljö.

2.     Rough Trade- 130 Talbot Road. Notting Hill.

Ett givet stopp och en institution inte bara för skivnördar utan för alla som är det minsta intresserade av popmusikens utveckling i Storbritannien från sjuttiotalet och framåt. Startade verksamheten redan 1976 och utvecklades två år senare till eget skivbolag och har sedan dess varit en av världens mest tongivande etiketter på indie-marknaden. Finns också en större butik i Brick Lane på andra sidan stan men det är här, i den mindre, man ska leta efter de riktiga fynden och upptäcka musiken du inte trodde fanns.

3.     Honest Jon´s-  278 Portobello Road, Notting Hill.

 

4.     Sound of the Universe- 7 Broadwick Street, Soho.

Återutgivningsbolaget Soul Jazz egen butik mitt bland de populära turiststråken i centrala Soho. Ett mecka oavsett om du gillar holländsk krautrock, 30-talets Haiti eller dubstep. Extra festligt brukar det vara på record store day då den smala gatan utanför stängs av och trottoarerna fylls av folk som dricker öl och dansar till butikens egna dj:s.

5.     Lionvibes- 98- Granville Arcade, Brixton.

Nyöppnad reggaebutik i Brixton, ett område där det återigen sjudar av liv bland de många skivbörsarna. Här finns tusentals plattor, både återutgivningar och originalpressar från Jamaica till alla tänkbara priser. Ägaren Matt Downs svara gärna på frågor och tipsar om det är något du undrar.

6.     Peckins Studio One- 81 Askew Road, Sheperds Bush.

Londons, Storbritanniens och Europas mest legendariska butik för jamaicanska sjutumssinglar ligger på lagom gångavstånd från Sheperds Bush Market. Bara de små kaféerna och gatuköken längs vägen dit är värda en tur. Butiken har hållit igång sedan sextiotalet och besöks, sin anonyma adress till trots, av skivnördar från hela världen. Chris Peckings, son till grundaren George ”Daddy Peckings” Price, är mer eller mindre uppvuxen framför baslådorna som pumpar ut rocksteady och dub under de tidiga lördagsförmiddagarna i området. En rolig avstickare och ett måste om du är det minsta intresserad av brittisk sound system-kultur.