Eviga inspiratörer
Tveksamt. Johan Apel Röstlund lyssnar på deluxe-utgåvorna av bandets tre första väldigt stilbildande album.
Specials; More Specials; The Special AKA: In the studio
2 Tone/Warner
Det är en rörig historia, den om skivbolaget 2 Tone och de interna upproren i en av Storbritanniens kanske mest inflytelserika pop- och rockorkestrar någonsin. Att reda ut intrigerna mellan låtskrivaren och grundaren Jerry Dammers och de andra skulle ta mer utrymme än den här recensionen och för enkelhetens skull kan vi helt enkelt kalla The Automatics, The Coventry Automatics eller The Special AKA som de kallade sig under två tumultartade omgångar för The Specials. Gruppen som bildades i den slitna industristaden Coventry i spåren av den första brittiska punkvågen sommaren 1976 och som fram till idag haft lika många medlemmar som rutorna på Neville Staples ikoniskt schackmönstrade skjorta.
Och det är lika bra att säga det direkt. Få band har haft sådan betydelse för mina egna tonår i mitten och slutet av nittiotalet och jag vet inte hur många kassetter jag lyssnat sönder med knastriga inspelningar av Dandy Livingstone-covern A Message to you, Rudy eller debutsingeln Gangsters. Hos The Spcials blandades allt som var viktigt i livet i en lysande mix av antifascism, kaotiska klubbkvällar och sömniga söndagseftermiddagar på puben. Tillsammans med The Selecter och The Beat byggde gruppen, och Dammers bolag 2 Tone, vidare på punkens gör-det-själv-attityd och lade samtidigt grunden för den generation unga britter som i början av 2000-talet plockade upp sina laptops i sängen, rökte gräs under köksfläkten och slog igenom som stjärnor via myspace. Lily Allen, Mike Skinner eller för den delen förra årets stora stjärnskott King Krule är bara några av dem som står i stor tacksamhetsskuld till vad som kom ut från det lilla oberoende skivbolaget i början av åttiotalet.
När The Streets slog igenom 2002 lät det visserligen fantastiskt, men egentligen påminde det mest om en uppdaterad version av där den apokalyptiska Ghost Town slutade 1981. Mike Skinner sjöng Let´s Push Things Forward men gick omkring i exakt samma gråtrista tegelgränder som Terry Hall gjort 21 år tidigare till tonerna av samma sorgsna trumpetslingor i bakgrunden.
Nu släpps the Specials tre originalalbum, det sista under namnet The Special AKA och utan vare sig Terry Hall, Lynval Golding och Neville Staples som då bildat det mindre lyckade Fun Boy Three, i exklusiva nyutgåvor med mängder av instrumentalspår, liveupptagningar och bonusversioner.
Vad jag fastnar mest för? Naturligtvis den tredje och sista skivan In the studio från 1984, när kaoset var totalt och orken minimal. Bandet var upplöst och pressen stor efter att Ghost Town toppat listorna tre år tidigare. Men trots virrvarret fanns fortfarande mängder av gammalt material att mixa med nya idéer och stilar. Och efter några varv i skivspelaren upptäcker jag faktiskt smått fantastiska avsnitt som jag tidigare ignorerat mellan skivans två självklara spår, anti-apartheidnumret Free Nelson Mandela och uppmanande Racist Friend.
