redemption songs

Karibiskt hopp, brittisk brutalitet

Kategori: 2018, Allmänt, kultur, reportage

Publicerad i Arbetaren juni, 2018
 
I skuggan av den så kallade Windrush-skandalen pågår minnes­högtiderna för fullt. Den 22 juni är det på dagen 70 år sedan fartyget H.M.T. Empire Windrush anlände till Storbritannien från Jamaica. Ombord fanns 492 passa­gerare som hade lovats arbete och en bättre framtid. Verkligheten kom att bli en helt annan för många av dem.
 
London, is the place for me
London, this lovely city
You can go to France or America, India, Asia or Australia
But you must come back to London city”
 

Drömmarna om det nya landet var stora. Men verkligheten kom att bli något helt annat än den trinidadiska artisten Lord Kitcheners soliga calypso för många ur den första stora karibiska migrationsvågen. De som kom till ett Storbritannien som just börjat återhämta sig från kriget.

Året är 1948, sommarens första trevande veckor är grå och ruggiga. Temperaturen håller sig långt under medel och de inledande 14 dagarna i juni stiger termometern sällan över 15 grader. London ligger som i en vagga av dis och regntunga moln.

Men sakta går staden, fortfarande svårt präglad av de tyska bombningarna ett knappt decennium tidigare, mot ljusare tider. Landet har visserligen förlorat hundratusentals unga män i de fruktansvärda striderna på andra sidan Brittiska kanalen, i Nordafrika och bland de avlägsna öarna i Stilla havet.

Någonstans i fjärran andas ändå optimism och framtidstro. Kriget är trots allt över och nu är det dags att ta tag i problemen på hemmaplan – trångboddheten i de dragiga gamla hyreslägenheterna, det uråldriga utbildningssystemet, den eftersatta sjukvården, socialförsäkringarna och bristen på fackliga rättigheter. Allt börjar kännas möjligt och systemet går att förändra. Det krävs bara en nystart.

Labour vinner en jordskredsseger i valet 1945 strax efter krigsslutet och Clement Attlee ersätter Winston Churchill som premiärminister. Churchill var trots framgångarna i kriget aldrig populär inom den breda arbetarrörelsen i Storbritannien och nu tänds ett hopp om omställning.

Ett program för förstatligande av den väldiga gruv- och energi-industrin tas i bruk och ett nytt system med sociala reformer, bland annat det offentliga sjukvårdssystemet National Health Service, NHS, införs.

Fabrikerna och den allt snabbare växande offentliga sektorn skriker efter arbetskraft och på radion toppar Anne Shelton listorna med den långsamma och hjärtskärande schlagern ”If You Ever Fall in Love Again”.

 

Regeringen, som just utlovat arbetstillstånd och permanenta uppehållstillstånd för samtliga invånare i samväldet, inser att behovet av att anställa är enormt för att så snabbt som möjligt få landet på fötter.

Arbetsköparna inom industrin, den gryende välfärdssektorn och transportbranschen riktar blickarna västerut mot de karibiska kolonierna på andra sidan Atlanten. London ska aldrig mer bli detsamma och en av de viktigaste milstolparna är ett gammalt fartyg som under 1930-talet fraktade tyska soldater till fronten, men som sedan övertogs av britterna efter krigsslutet. Det är gryningen av en era.

Samtidigt på Jamaica. Herb McKenley är namnet på allas läppar. Den populära kortdistanslöparen har just sprängt drömgränsen på 400 meter och satt världsrekordet på 46 sekunder blankt.

Befolkningen på den lilla karibiska ön har de senaste åren kämpat hårt för att
rycka upp den dalande ekonomin. Tropiska stormar och fallande råvarupriser har saktat utvecklingen och allt fler familjer söker alternativ till den torftiga tillvaron.

Tidningsannonser lockar med arbete och bostäder i ”moderlandet” Storbritannien.

 

Den 22 juni 1948 anländer HMT Windrush som första fartyg med mestadels jamaicanska migrantarbetare till hamnstaden Tilbury strax öster om London.

Bland de förväntansfulla ombord finns drömmar om en bättre framtid i ett Europa som håller på att resa sig efter sex års blodiga strider. Med finns bland andra Sam Beaver King som några år tidigare tjänstgjort vid det brittiska flygvapnet, RAF, under de sista åren av kriget. Nu ser han sin chans att återvända.

Sam Beaver King blir en huvudfigur i det västindiska samhälle som växer fram i London. Bland annat genom arbetet med West Indian Gazette, den första nyhetstidningen i Storbritannien som inriktade sig på landets karibiska befolkning.

Långt senare, 1983, väljs han till den första afrokaribiska borgmästaren i stadsdelen Southwark. Han grundar senare Windrush Foundation, en organisation som än i dag arbetar för att hedra minnet av de första karibiska migranterna.

När King avlider sommaren 2016 samlas 500 sörjande vid den pampiga begravningen i Southwarks väldiga katedral. Bland de som uttrycker sin sorg fanns bland andra Labourledaren Jeremy Corbyn: ”Han utbildade oss Londonbor i karibisk mat-lagning, kultur och i musik. Staden och hela Storbritannien är en bättre plats tack vare honom och hans familj.”

Men Sam Beaver King var inte ensam ombord på fartyget. Tillsammans var de 492 passagerare som nappat på annonserna om arbete, och de skulle snart komma att följas av betydligt fler.

 

När Empire Windrush anländer väcker det stor uppmärksamhet och samlar många nyfikna på kajen. På en raspig filmupptagning från Pathé News kliver calypsokungen Lord Kitchener ned från bryggan omringad av en stor grupp reportrar.

Någon håller fram en mikrofon och Kitchener sjunger de första raderna av ”London is the place for me”, en sång full av framtidstro på det som utlovats i det nya landet.

Men drömmarna grusas för många ur det som kommit att kallas The Windrush Generation. För trots det omfattande behovet av arbetskraft väcker den nya invandringen både ilska och frustration hos grupper på högerkanten.

Med starkt stöd av den brittiska fascistledaren Oswald Mosley och hans parti Union Movement drar rasistkampanjerna snart igång för att stoppa invandringen. ”Keep Britain White” blir slagordet som visar upp en både bred och brutal rasism.

På barer och lunchrestauranger spikas skyltar upp. ”Inga svarta, irländare eller hundar”. De nyanlända tilldelas Londons sämsta bostäder i de mest nedgångna områdena kring Clapham på gränsen mot Brixton i söder och längs gatorna vid Ladbroke Grove i Notting Hill i väster.

Tonläget höjs snabbt och attackerna från nybildade grupper som White Defence League och Empire Loyalists, den senare en utbrytargrupp ur konservativa Tories, trappas upp. Den karibiska befolkningen, som under ett knappt decennium växt från 15 000 till omkring 170 000, börjar organisera sig. De accepterar inte längre rollen som andra klassens medborgare – och en viktig del i kampen är musiken.

Högtalaranläggningar bärs ut tillsammans med picknickkorgarna efter kyrkobesöken på söndagarna och afrokaribiska föreningar bildas runt om i de allt mer spridda stadsdelarna. Lokala “sound systems” spelar amerikansk rhythm and blues, calypso, mento och tidig ska från Jamaica.

I slutet av sommaren 1958 inträffar några händelser med stor betydelse för
utvecklingen. Sex afrokaribiska män misshandlas svårt under de våldsamma nätterna som närmast liknar den amerikanska söderns lynchmobbar. Upprinnelsen är ett påstått gräl mellan en jamaicansk man, Raymond Morrison, och hans svenska fru, 22-åriga Majbritt Morrison, vid Latimer Roads tunnelbanestation.

Även hösten och vintern blir orolig och våren 1959 kulminerar hatet med det brutala mordet på Kelso Cochrane. Född på den karibiska ön Antigua i september 1926 emigrerar Cochrane till USA innan han bosätter sig i London 1954 där han tar arbete som snickare i Notting Hill.

Efter en arbetsplatsolycka uppsöker han sjukhuset i Paddington. Sent på natten den 17 maj skrivs han ut och promenerar sakta hemåt. Han hinner dock inte långt innan en grupp unga vita män oprovocerat går till attack. Kelso Cochrane huggs till döds med en stilettkniv, 32 år gammal.

Cochranes begravning blir en symbol för det våld och de trakasserier som den västindiska befolkningen nästan dagligen utsätts för. Ett följe på 1 200 personer går längs gatorna vid Labroke Grove till kyrkogården vid Kensal Green.

Mordet får stor uppmärksamhet, inte minst på grund av att ingen grips, vilket gör att den brittiska regeringen känner sig tvingad att erkänna den råa rasism som nu tycks genomsyra hela samhället.

Det gör också att organiseringen tar fart på allvar, inte minst genom kvinnan som kom att gå till historien som ”Mother of Caribbean Carnival in Britain”. Hennes namn är Claudia Jones och få personer har betytt så mycket för utvecklingen av Londons populärkultur som hon.

Arbetaren skrev hösten 2015 ett längre reportage om Jones fascinerande liv och den väldiga Notting Hill-karnevalen som finns att läsa på webben.

 
 
 
 
"Vi behandlades som skräp"
 
 
 
I samband med protesterna mot den brittiska rege­ringens behandling av invånare med rötter i Kari­bien och 70-årsfirandet av The Windrush Generation åkte Arbetaren till London för att prata med några av de som då kom och deras nu vuxna barn.
 

– Jag minns fortfarande förväntningarna. Storbritannien hade målats upp som ett paradis. Det var här allt skulle bli bra.

Det säger Adrian Joseph när vi ses i en park i centrala London. Han är född på Trinidad och lämnades hos sin mormor när föräldrarna emigrerade för att jobba i mitten av 1950-talet. Några år senare fick han själv komma efter.

– Det fanns så många löften, men vi möttes av en brutal rasism. De karibiska familjerna gav upp allt när de lämnade sina hem och reste. Många lyckades också ordna ett liv här, men de fick slita oerhört hårt. Jag fick ofta stryk på gatorna, säger han.

 

Adrian Joseph berättar bland annat historien om när hans dotter föddes.

– Jag var på väg till BB i Hackney i östra London och var så glad. Plötsligt dök det upp ett gäng och jag åkte på rejält med stryk. Det hände överallt.

Han minns tiden som liten och de första åren med mormodern på Trinidad. Saknaden efter föräldrarna som farit till det nästan mytomspunna Storbritannien.

– Så fort jag önskade mig något sade mormor att jag skulle skriva till min pappa i England. Jag glömmer aldrig adressen på kuverten. Deras bostad i Ladbroke Gardens…

Adrian Joseph slog sig fram inom nöjesindustrin och jobbar sedan 50 år tillbaka som dj under namnet Smokey Joe och har kommit att bli en viktig del av den karibiska kultur som fortfarande präglar stora delar av Londons uteli

Han har de senaste åren engagerat sig allt mer i den pågående kampanjen ”Love Music, Hate Racism” och säger att han inte tror att folk förstår hur rasismen fortfarande genomsyrar det brittiska samhället.

 

Bland de många marknadsstånden och små matbutikerna i Brixton Village står Mark Golding. Han föddes i Oxford 1963 som barn till föräldrar som just kommit från Jamaica.

– Min pappa var snickare och mamma hemmafru. De hjälpte till att bygga det här landet. De slet, men klagade aldrig. Bara i Oxford bodde det ett hundratal
jamaicanska familjer när jag växte upp och det blev som ett eget litet samhälle där pappa var något av en centralfigur. Det var han som hade en stereoanläggning och stod för musiken på alla fester, säger han.

Mark Golding menar att den karibiska befolkningen påverkat Storbritannien på flera sätt. Inte bara genom att återuppbygga landet efter de tuffa krigsåren.

– Well, säger han och skrattar:

– Det var de som satte swing på 60-talet. Utan dem hade partylivet inte varit detsamma här. Men vi levde enkla liv. Oftast hade vi inte mycket mer än till mat och hyra. Mina föräldrar försökte skydda oss mot rasismen, de pratade aldrig om den. Men när jag blev äldre märkte man ju. Vi blev tvungna att gå ihop och lärde oss att skydda varandra.

Mark Golding berättar om sin pappa.

– Han längtade tillbaka hela sitt liv men hade aldrig råd att åka. Han gick bort 2008 och fick aldrig återse Jamaica.

 

I början av 1970-talet lever närmare en halv miljon människor med rötter i Västindien i London och andra större brittiska städer. 200 000 barn har fötts av föräldrar födda på bland annat Jamaica, Trinidad och Barbados. Deras identitet är lika brittisk som karibisk. Ändå tvingas de leva under helt andra villkor än många av sina klasskamrater.

– Hela min familj kom strax innan jag föddes. Pappa jobbade inom transportbranschen och hade tjänstgjort i den brittiska armén. Mamma slet som sjuksköterska och både mina far- och mor—bröder jobbade i tunnelbanan. Vi betalade skatt och fick samhället på fötter. Ändå blev vi bemötta med rasism och trakasserier.

Det säger Yman Bennett som står i solen utanför premiärminister Theresa Mays bostad på 10 Downing Street i centrala London. Han är där för att protestera mot vad som under våren har kommit att bli en av de största politiska skandalerna i Storbritannien de senaste åren.

Skandalen som handlar om att barnen till många av de som då kom nu hotas med utvisning sedan de saknar dokumentation. Papper de aldrig behöv-de på 1950- och 60-talen men som blivit en het politisk fråga i och med de allt hårdare asyllagarna, och som nyligen tvingade inrikesminister Amber Rudd att avgå efter flera uppmärksammade avslöjanden från den väl ansedda tidningen The Guardian.

Yman Bennett är arg.

– Se bara hur de behandlar oss. Det var vi som startade Notting Hill-karnevalen som dragit in miljarder till den brittiska staten genom åren, och nu vill de inte ha oss här längre.

Inte långt från honom står Gloria Wildman. Även hon är där för att protestera mot den förda politiken mot de karibiska invandrarna.

 

– Vi blev hitbjudna som brittiska medborgare och nu vill de kasta ut oss. Vi fick de sämsta bostäderna och de lägsta lönerna. Vi behandlades som skräp, säger hon.

Under 1960- och 70-talen tilltog frustrationen bland andra generationens karibiska ungdomar. Polisens allt hårdare attityd och känslan av att inte känna sig välkommen i sitt eget hemland skapade ilska.

Men det blev också grogrunden för en gör det själv-kultur där musiken blir en av hörnstenarna.

Hemmafester, så kallade ”blues dances”, samlar hela kvarter i en lägenhet där vardagsrummet töms på möbler som ersätts av väldiga högtalare. I köket säljs rom och öl och vid dörröppningen tas en symbolisk entré för att täcka kvällens utgifter. Folk dansar långt in på natten och minnen från det gamla landet byts med erfarenheterna från det nya.

En som minns hur det var är Eddie Oxman, legendarisk dj, radiopratare och en av världens mest respekterade samlare av gammal jamaicansk musik. Han föddes i Brixton 1961 av en mamma som kommit från Jamaica.

 

– Musiken kom naturligt för mig. Mamma kom hem med nya skivor som precis hade släppts på Jamaica. Hon hade ofta fester hemma, blues dances som vi sade då. Det var så man gjorde. De vita lät ju oss inte komma in på deras barer så vi tog saken i egna händer, berättar Eddie Oxman när vi ses inne på den klassiska biografen The Ritzy i centrala Brixton.

– Jag var liten då och hade inte en tanke på att bli dj. Men sent på natten efter många timmars spelande brukade han som skötte musiken vilja dansa med någon vacker tjej och då lades ansvaret på mig. Han såg att jag visste hur man skötte en skivspelare så jag fick slänga på några låtar. För mig var det stort att ens få röra de där fantastiska skivorna.

The Ritzy är en institution. Förutom biograf fungerar lokalen även som samlingspunkt för många av stadsdelens invånare. Vid entrén finns en bar med uteservering och utsikt bort mot The Windrush Square.

Torget med namn efter alla de som kom för precis 70 år sedan och där organisationen Black Cultural Archives i dag har sina lokaler. En viktig plats för den karibiska befolkningen som under våren kommit att bli något av centrum för protesterna kring Windrushskandalen.

FAKTA Windrushgenerationen

När Storbritannien strax efter andra världskriget utfärdade arbetstillstånd för alla
i de så kallade samväldesländerna lämnade hundratusentals migranter sina hem i de forna brittiska kolonierna.

Det första fartyget, Empire Windrush, anlände till hamnen Tilbury strax utanför London den 22 juni 1948. Ombord fanns 492 passagerare från främst Jamaica och Trinidad med förhoppningar om en bättre framtid.

Migranterna fick löften om att bosätta sig i Storbritannien för gott och kom att kallas ”The Windrush Generation”. Sedan de nya hårdare reglerna kring invandring infördes 2012 hotas många av dem nu med utvisning. Andra har nekats bostäder, blivit av med sina jobb och förvägrats rätten till sjukvård trots att de arbetat och betalat skatt i Storbritannien hela sina liv.

De nya reglerna klubbades igenom under tiden då Theresa May var inrikesminister och skandalen blev ett faktum under våren sedan tidningen The Guardian avslöjat flera dokument som visar att den sittande regeringen bär ansvaret för vad som nu händer.

Under sommaren uppmärksammas Windrushgenerationen med ett flertal seminarier och minneshögtider runt om i hela Storbritannien.