redemption songs

Liam Gallagher- As Yo Were

Kategori: 2017, Skivor, oasis, pop, recension, sonic

Publicerad på Sonic-sajten 6 oktober, 2017

Liam Gallagher- As you were
Warner Bros
Betyg: 7/10


Låt oss kalla
det en illa dolt underdrift. Förväntningarna på Liam Gallaghers solodebut har varit minst sagt låga. Efter Oasis många frontalkrascher, de var trots allt världens bästa band för dryga 20 år sedan, har det nästan blivit outhärdligt tröttsamt att se en människa så desperat försökt att klamra sig fast vid gamla meriter. Liam har visserligen alltid vart en förbannat rolig typ. Någon att skratta åt och det svårt att inte älska den där dumdryga attityden som hela tiden fortsatt spotta åt alla håll så fort han kommit åt. Under hösten har exempelvis den fantastiskt underhållande videon där han står i ett spartanskt inrett kök spridits med vindens hastighet. Han är förbannad över sakernas tillstånd. På snorungar som laddar ner musiken och gör att det inte går att sälja skivor längre. ”På 90-talet hade jag fyra jävlar som kokade te åt mig. Nu är det för snålt om pengar för sånt” väser han in i kameran och skakar uppgivet på huvudet. Naturligtvis är videon en välplanerad del i den omfattande marknadsföringen av solodebuten As you were men det gör den inte mindre kul för det.


Hur låter det då? Tja, betydligt bättre än förväntat, även om det fortfarande skiljer lite väl mycket mellan de avskalade topparna och de betydligt mer bredbenta dalarna. I det stora hela är det dock som att puben aldrig stängt. Som en förmiddags-pint vid ett skitigt fönster där solen försöker tränga sig in och där det luktar av klorin och annat billigt rengöringsmedel på ett sätt det bara kan göra i en bar där tiden stått mer eller mindre stilla sedan -95, vilket inte alltid måste vara negativt.

Nostalgi kan ju vara både vackert och tragiskt och här blir det faktiskt riktigt skapligt. Åtminstone betydligt bättre än de två tidigare försök Liam gjort utan Oasis i ryggen. Beady Eye var endast en blek kopia och en riktigt sorglig historia. Då lyckades Noel med hans High Flying Birds bättre, han var trots allt hjärnan bakom konstellationen som av vissa anses vara världens sista stora rockband. Men nu visar faktiskt Liam att han klarar av att stå på egna ben även om de stundtals spretar lite för långt åt varsitt håll. Men rösten är definitivt kvar och melodierna kan ses som en fortsättning på de första riktigt stora Oasis-åren, innan allt gick käpprätt utför. Allra bäst är de lugna partierna med låtar som Beatles-pastischerna Paper Crown och singeln For What It´s Worth samtidigt som inledningsspåret Wall of Glass säkert kommer väcka många gamla britpopfans ur den 20 år långa dvalan. Det är när allt kommer omkring en riktigt hygglig popplatta där den nu medelålders Liam fått stor hjälp av monsterproducenten Greg Kurstin.

En annan rolig men knappast lika överraskande detalj. I de obligatoriska tack-raderna på skivkonvolutet: ”My big bro Paul Gallagher: For keeping my feet firmly cemented to the ground. I love and respect you.” tillsammans med en lång rad andra vänner. Inte ett ord om Noel. Fortsatt cirkus alltså.