redemption songs

Invasionen av morgonsofforna från gravallvarliga män i svart kavaj och unga tjejer som gäspar trött och väser irriterat. Att ge Bob Dylan litteraturvärldens mest ansedda pris skapade den sortens förutsägbara diskussioner som på avstånd är underhållande men i längden blir rätt, eh… tröttsamma. Från bägge håll sparkas de öppna dörrarna in och The Times They Are på inget sätt a- Changin´.

Roligast är i stället den kompakta tystnaden under åtminstone det första dygnet. Inte ett ljud från pristagaren själv eller från den enorma apparat av trixare och fixare som omger honom. Och så kan man ju förstås också tala, och just precis därför skulle det inte förvåna mig om han trots allt dyker upp här i Stockholm i början av december.

Priset då, och motiveringen?
Det var något om nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen, och tja där går det bara att lyfta på hatten och hålla med. Faktum är att Bob Dylan inte bara skapat de nya uttrycken, han har hela tiden burit med sig och fört fram den enorma skattkista av tidig country, blues och fantastiska tradition av bergsfolkens bluegrass och bomullsfältens gospelhymner som ryms i den, om det nu finns någon sådan, amerikanska folksjäl.

Med ett liv byggt på en saga skapade hans tidiga fantasier om skitiga godståg, barnhem, fallfärdiga juke joints och kringflackande cirkussällskap en identitet bland bohemer och politiska radikaler i Greenwich Village, New York. Dylan plockade russinen ur kakan som bakats av andra. Men musik och lyrik är som livet. Det gäller att stjäla och låna och i slutändan vinner den som gör det snyggast.

Inspirationen kom från Woody Guthrie som i sin tur stulit det mesta från Joe Hill vars sånger i sin tur inspirerades lika mycket av den tidiga fackföreningsrörelsens kamp som från väckelserörelsernas många blytunga sånghäften. Inspirationen kom Från Joan Baez posei och från Hank Williams sorgsna och trassliga liv. Från Leadbelly, Holwin´Wolf och Odetta. Från Frank Sinatra, medborgarrättsrörelsen och LSD. Från irländska folksånger till Harry Belafonte och Muhammad Ali.

Han har stoppat händerna i så många fickor och hela tiden skamlöst smugit sin väg vidare till något annat och någon annan. Bob Dylan är naturligtvis värd priset. Många har skrivit fantastisk poesi till tonsatt musik. Leonard Cohen, Billie Holiday, Chuck D, Patti Smith och Linton Kwesi Johnson men ingen- inte ens i närheten, har hållit den nivån under så många år och under så många skepnader.

Grattis.