Med hjälp av Croydon och gud: Stormzy leder den nya grimevågen
Inte sedan Dizzee Rascal slog igenom i början av 2000-talet har grime känts så angeläget som nu. Och längst fram i ledet av en ny generation rappare står Stormzy som på bara något år gått från en anonym tillvaro i södra Londons förorter till att bli en av Storbritanniens hetaste artister. Sonic mötte honom på ett hotell i Stockholm under hans första Sverigebesök.
De bleka gardinerna är fördragna och oktobersolens sista svaga strålar kämpar med att blända ljuset på den påslagna tv:n inne i det lilla hotellrummet med fönster ut mot Stureplan. Det är sen eftermiddag och det står en flaska oöppnad konjak på bordet. Tobaken från en sönderpillad cigarett ligger utströdd bredvid ett avbitet filter från förpackning med rizzlapapper. Stormzys kompis äter direkt ur en gigantisk McDonalds-påse och fipplar med telefonen.
- Det är lugnt, han kommer. Han är bara i rummet intill.
Det går femton minuter. Trettio. Fyrtiofem. Nästan en timme hinner passera innan någon ropar ute i den sterila hotellkorridoren. Kompisen öppnar dörren och Stormzy kommer in i grå mjukisbrallor och bar överkropp samtidigt som han skrattar.
- Det är sånt här som tar tid, så jag är ledsen om du fått vänta. Men att vänja sig vid allt och att åka runt som vi gör nu. Det är inte så lätt i början.
Han berättar att de tog tåget från en fullsatt spelning i spelning i Göteborg tidigare samma dag och att de just varit ute och sett sig omkring i Stockholm. De som han syftar på är inte något vanligt turnésällskap med världsvana managers utan snarare ett gäng på fyra, fem barndomskompisar från Croydon som just nu försöker hitta rutiner för att ro den plötsliga framgången i land.
- Wow, tågresan alltså. Det är vackert här, jag satt och tittade ut genom fönstret hela tiden. Jag älskar att åka genom landsbygden i Sverige, säger Stormzy, eller Michael Omari som han egentligen heter.
Sedan mixtejpet 168: The Mixtape kom ut i mars 2013 har allt gått extremt fort. Från en anonym tillvaro med nio- till fem jobb till att vara frontfigur i en pånyttfödd scen som länge levt i skuggan av annat. Förra året vann Stormzy priset för bästa grime-artist på den prestigefyllda MOBO-galan för den alldeles lysande debut-ep:n Dreamers Disease och tidigare i år släpptes singeln WickedSkengMan som gick direkt upp på topplistorna i Storbritannien.
- Jag hade inga förväntningar alls i början, det fanns liksom inte tid att tänka på musiken när man samtidigt måste sköta sitt vanliga jobb. Så att det blivit så här, det är galet egentligen.
När började du rappa?
- I tio, tolvårsåldern på fritidsgårdar hemma i Croydon.
Croydon är speciellt. Det kommer verkligen massor av ny musik därifrån hela tiden. Vad beror det på?
- Croydon... Det har alltid vart ett område som sprudlar. Alla känner alla och har sina små business och vet att man måste hustla för att ta sig fram. Därför stöttar man också varandra. Någon driver en klubb, en annan gör musik och alla har verkligen sina egna grejer igång samtidigt som man hjälps åt.
Och du bor fortfarande kvar?
- Absolut.
Vad lyssnar du själv på för musik?
- Jag gillar soul och RnB. Ärligt talat så är jag inte alls särskilt intresserad av varken grime, drum and bass eller hiphop. Frank Ocean och Lauren Hill, det är typ dem.
Det låter inte riktigt som man förväntar sig. Det är ju helt galet på dina spelningar. Men du gillar inte att gå ut på klubbar själv?
- Faktiskt inte. När jag inte håller på med musiken eller sitter i telefon så hänger jag mest med mina vänner. Spelar Fifa framför tv:n och så. Och poker, jag spelar mycket poker.
Jag har hör att du är ganska duktig på det…
- Ah, haha. Jag är bra, men kanske inte riktigt lika bra som jag tror. En duktig amatör som vill spela som ett proffs…
Hur kommer det sig att du inte har signat dig till ett skivbolag?
- Det handlar om frihet. Jag vill kunna göra vad jag vill utan att behöva bolla massa idéer. Crewet här är som min familj, de är mina bröder och vi sköter allt tillsammans. Alla trivs väldigt bra med att jobba så självständigt som vi gör och än så länge funkar det bra.
Folk har gått bananas över dina senaste släpp. Är det inte lätt att få prestationsångest?
- Absolut inte. Jag gör det jag gör och just nu händer det så mycket samtidigt. Jag har hela almanackan uppbokad med spelningar och så jobbar jag på mitt debutalbum som förhoppningsvis kommer ut i början av nästa år. Men gud hjälper mig att fixa det här, så ingen press.
Du är djup troende?
- Ja och det tack vare gud jag har kommit dit jag är. Jag har inte blivit fucked up utan hanterar allt väldigt bra.
Går du i kyrkan och så där också?
- Inte så ofta som jag önskar, men jag försöker. Just nu tar musiken upp all tid.
Jag vet att du var väldigt duktig i skolan. Vad hade du gjort om du inte slagit igenom med musiken?
- Ingen aning, men jag har ju jobbat som projektingenjör så säkert nått åt det hållet. Jag hade klarat mig bra och kanske haft ett 10 miljoners-kontrakt på något företag men ärligt talat så bryr jag mig inte så mycket om det. Just nu kan jag försörja både mig och min familj och det är det här jag lever för, det är bara att hoppas att det fortsätter.
