Vapen till dom hopplösa
HURULA
Vapen till dom hopplösa
Stranded/Universal
Betyg: 8
Publicerad på Sonic-sajten.
Vill man vara elak är »Vapen till dom hopplösa« ett sobert försök till fortsättning på den nu två år gamla och alldeles lysande solodebuten »Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för«. Eller också är det bara en lika efterlängtad som logisk uppföljare utan några som helst konstigheter.
Det är fortfarande samma gamla sylvassa gitarrer, den svajande rösten låter som alldeles nyss och powerpopmelodierna som flyter in i varandra över elva spårs vemodigt vansinne av vardagsångest, uppgivenhet och brustna hjärtan ekar precis så där som de ska när man står i en publik och önskar att man vore tjugotvå.
Hurula är tillbaka och bevisar återigen att svensk retropunk, ett fånigare ord får man förmodligen leta efter och själv skulle han naturligtvis avsky benämningen (läs bara Rebecka Ljungs fina intervju i nästa nummer av Sonic), står sig alldeles utmärkt. I pressutskicket till albumet står det något om ett råare och mer kompromisslöst sound och det är naturligtvis upp till skivbolaget att skriva vad de vill för att väcka nyfikenhet, men i ärlighetens namn kunde de bara printat ner några slarviga anteckningar om att den första plattan var så pass bra att monsterproducenten Björn Olsson inte behövt anstränga sig alltför mycket för att få till något som åtminstone till stora delar låter precis lika förträffligt.
Det är visserligen inte samma publikfriande allsångsrefränger, men överlag en starkare helhet än debuten.
Och eftersom all popmusik till stor del handlar om att låna av andra vore det bara löjligt att ens försöka klaga på att de första tio sekunderna av den hajpade singeln »Ont som jag« låter som de tio första sekunderna av allt Broder Daniel någonsin spelade in. Men där upphör också likheterna. Övriga jämförelser med exempelvis Mattias Alkberg känns bara trötta. Två gamla punkare från Luleå som visserligen gör musik på svenska och hänger rätt stadigt men där Alkberg lutat sig mot åttiotalets amerikanska hardcorevåg måste Hurula ha sneglat mer åt det där som kom strax efter Pistols, Vibrators och tidiga Clash borta i Storbritannien. Eller också är han bara sig själv och skriver fina små texter fulla av adrenalin och med känslorna direkt ur hjärtat till lagom smutsiga melodier.
Alldeles oavsett är det här en rak, diskbänksrealistiskt drömmande och synnerligen utmärkt skiva som på intet sätt är vare sig originell eller nyskapande men som låter just som du vill att skramlig pop från mellanstora svenska industristäder ska låta.
