Intervju: Gustav Ejstes, Dungen
Publicera i tidningen Arbetaren 44/2015
Psykedilsk folkrock med rötterna i 1970-talets spelmansstämmor och släpiga texter på svenska är stekhett i USA. Hyllade Dungen är tillbaka efter fem års tystnad och turnerar nu längs den amerikanska västkusten med nya skivan Allas Sak. Arbetaren fick en pratstund med frontfiguren Gustav Ejstes.
- Nej nej, du stör inte alls. Jag håller på att packa och försöker spela in mig på instrumenten. En helt vanlig så kallad kulturarbetarvardag, skrattar Gustav Ejstes och förklarar att planet går om några timmar.
Han är på väg till Paris för en av de sista Europaspelningarna före bandets fjärde USA-turné.
Dungen slog igenom 2002 med debutalbumet Stadsvandringar. Och plötsligt kastades svenskt musikliv tillbaka i tiden. Från smutsig och attitydfull gitarrpop till 1970-talets soliga spelmansstämmor med folkmusik, Kebnekajse, skäggmanslag och utflippade rödvinsnätter på en äng någonstans i Hälsingland.
En stämpel som sedan dess varit svår att bli av med, på både gott och ont. Gustav Ejstes är fortfarande inte helt bekväm med den och börjar ganska direkt prata om sin hiphopsamling.
– Jag har äntligen lyckats samla på mig alla de där skivorna jag inte hade råd med i tonåren. De står i hyllan här bredvid mig. Och jag gillar ju allt det där, hur man använde samplingar och breaks. Hiphop har präglat mig och öppnat otroligt många dörrar. Men så är det i och för sig med mycket. Att vad jag än håller på med, om jag spelar folkmusikmed med min fiol eller står och scratchar vid skivspelarna, är det musiken jag älskar.
Ändå går det ju inte riktigt att komma ifrån att Dungen åtminstone i Sverige är väldigt förknippade med proggmusik. En ibland ganska utskrattad genre. Hur har det påverkat er?
– Alltså, jag antar att det är så människan funkar. Att man vill veta var man har saker och ting för att sortera dem i fack. Och visst, jag kommer ju ofta tillbaka till Bo Hansson och de där instrumentala grejerna som spelades in här under det tidiga 70-talet. Men runt den första skivan var det ganska jobbigt att förknippas med allt det där negativa inom proggen. Fast det finns ju många som gillar det också…
Trots fem års tystnad, senaste skivan Skit i allt från 2010 är ett litet mästerverk, har Gustav knappast legat på latsidan. Under våren och sommaren har det varit fullt upp med hyllade popbandet Amason, där han är en av fem medlemmar. Samtidigt har har tankarna alltid funnits på ytterligare en skiva med Dungen.
– Samtidigt som jag alltid hållit på med andra saker har jag hela tiden samlat på mig nytt material för det här. Så hörde Mattias Glavå (producent, reds anm) av sig och tyckte att vi skulle komma till honom i Göteborg. Sen vi åkte ned till hans studio och spelade in allt live. Och det blev en prövning, för jag har alltid haft ganska stort kontrollbehov över mina låtar och suttit hemma själv framför datorn och klippt ihop musiken, och nu blev det annorlunda. Men det var jättekul och gick väldigt bra.
Så hur skiljer sig den här skivan från era tidigare?
– Det är väl framför allt det där med livespelandet. Det gick liksom inte att komma med några halvfärdiga låtar.
Och nu drar ni till USA igen. Ni är verkligen stora där, har spelat på tv-showen Late night with Conan O´Brien och så där. Hur kommer det sig?
– Jag vet faktiskt inte riktigt vad det beror på. Men jag skulle tro att det beror på flera olika saker. Bland annat att det är så lätt att hitta ny musik på nätet. Och det där med språket, att vi sjunger på svenska, gör nog egentligen ingenting alls. Jag lyssnar ju själv på massor av musik på språk jag inte fattar, så musik är ju universiellt. Det väcker en massa stämningar. Men jag har faktiskt ingen aning hur det blir att komma till USA igen. Det kanske kommer tio personer på våra spelningar, men förhoppningsvis blir det bra. För jag vet ju att många fortfarande lyssnar på oss där och har väntat på skivan.
