redemption songs

Nashville Jumps

Kategori: 2014, Skivor, blues, country, recension, rhytm and blues, sonic

Publicerad i Sonic 2014
 
A Shoot in the dark: Nashville Jumps: Blues & Rhythm on Nashville independent labels 1945- 1955.
Bearfamily
Betyg: 
 
 
Det finns naturligtvis hur mycket som helst att skriva om Nashville som populärkulturellt fenomen. Men om vi skippar allt det där med Gran Ole Opry, Hank Williams (givetvis inget ont om de båda) och lite senare- även den överproducerade tioitop-countryn, de turistanpassade bluesbarerna och tv-program som Jills veranda så måste vi gå tillbaka till åren innan krigsslutet 1945 för att kunna skapa oss en hyfsat rättvis bild av staden och dess betydelse för vad den trots allt är i dag.

Till en tid då Nashville ännu inte tilldelats namnet Music city USA och då alla de större skivbolagen och inspelningsstudiorna fortfarande låg i Los Angeles, Atlanta, Chicago och naturligtvis New York.

Till en tid då de små independentbolagen kämpade med näbbar och klor för att få ut sin musik i den starkt segregerade södern och då framförallt en radiostation var viktigare än något annat för en stor del av befolkning som annars hade få möjligheter att höra musiken de själva gillade och som de kunde identifiera sig med. Nämligen WLAC och de mytomspunna nattsändningarna med rhythm & blues.

 
När den vita radiopubliken dragit ner persiennerna och släckt sänglampan skruvades frekvensen 1510 in i de fattigare delarna av sydstaternas många sömniga småstäder och ett hopp tändes, som både spred glädje och hjälpte, åtminstone för en stund, till att glömma livets alla bekymmer. Kända för att vara the nighttime station for half the nation sprakade programledare som Gene Nobles och Herman Grizzard igång sina shower med musik av artister som Joe Williams, B.B King och Christine Kittrell.
 
 
Allt det här är nu fångat i något av en musikalisk överkurs av tyska Bear Family som släpper åtta cd´s i en box tillsammans med en mindre avhandling i ämnet. Obligatoriskt för vissa, överflödigt för andra. Hur som helst är det ett väldigt fint tidsdokument som visar på en bredd i staden som lite orättvist idag endast tycks förknippas med såsig och radioanpassad countrypop.