redemption songs

4 av världens 199 bästa countryalbum

Kategori: 2017, Skivor, country, recension, sonic

Skriver i Sonic #93 om några av världens 199 bästa countryalbum
 
Karen Dalton- In my own time
Paramount Records, 1971
 
 
Skörhet kan ibland vändas till människans största styrka. När Karen Dalton på sitt andra och sista album inleder med den hypnotiskt vackra Something on your mind är det som att rösten ska spricka, så högt går hon upp, och att orden inte räcker till. Allt måste nämligen ut och när hon väl satt sig vid mikrofonen finns det inte längre någon återvändo. Ändå behåller hon lugnet och fortsätter att kasta ut sig några av de finaste låtar som någonsin producerats i kretsen runt bohemerna, trashankarna och folksångarna i New Yorks mytomspunna Greenwich Village. Bob Dylan kallar henne en av sina absoluta favoritsångerskor, ”med en röst som Bilie Holiday och ett gitarrspel som Jimmy Reed”, och de två hann dessutom uppträdda ett par gånger tillsammans innan hon oväntat drog sig tillbaka. 

Och om det sköra, melankoliska och lite tillbakadragna inte räcker är det bara att lyssna på det stillsamma svänget i den klassiska Motown-tolkningen How sweet it is (To be loved by you). Där visar Karen Dalton att hon behärskar betydligt mer än bara den gamla skolans amerikanska folktradition och hon gör det så bra skivan fortfarande idag placerar sig högt upp på listan av album gjorda i skarven mellan 60- och 70-talet. När hon tragiskt gick bort 1993 var det i sviterna av ett kringflackande och påfrestande liv där de ibland ödesdigra frestelserna alltid varit svåra att motstå. 2006 återutgavs skivan på det lilla indie-bolaget Light in the Attic Records och den borde naturligtvis stå i alla vardagsrum värda namnet.


First Aid Kit- Lion´s Roar
Wichita Recordings, 2012

 
Den 18 januari 2012 slog vädret plötsligt om. Den milda inledningen av året övergick till omfattande snöstormar och en överraskande iskyla. Innesittaväder i stora delar av Sverige och just precis då, med prefekt tajming, bröt First Aid Kit kärlen i marken med sitt definitiva genombrott Lion´s Roar. Systrarna Johanna och Klara Söderberg visade med sitt andra album att det gick alldeles utmärkt att göra fulländad countrydoftande americana trots att man kommer från den trivsamt sömniga Stockholmsförorten Svedmyra strax söder om stan. Skivan, inspelad i den amerikanska Mellanvästern, fick världen att öppna sig och blev början på en saga vi fortfarande inte sett slutet på. Plötsligt var syskonen på allas läppar och hamnade högt upp på flera amerikanska topplistor med omfattande turnerande som följd. Ingen kan väl ha missat sådana bländande mästerverk som Emmylou, This Old Routine och King of the World.

Att sträcklyssna på albumet känns fortfarande som att befinna sig i en turnébuss med, säg, Gram Parsons. Det är lika smutsigt som pråligt polerat och känslan av att hela tiden vara på väg är så påtaglig att man ibland står där och letar efter tågbiljetten i den tomma bakfickan. Lion´s Roar är också något så briljant som en mix av 70-tales outlaw-scen och den typ av radiovänlig pop perfekt anpassad till Radiosportens sena kvällssändningar. Syskonparet fick inte bara americana-eliten att vända blickarna mot Sverige, de fick också svenskarna att gräva djupare i den amerikanska musikhistorien än de kanske någonsin.


 

Bobbie Gentry- Ode to Billie Joe
Capitol, 1967

 
Historien om stackar Billie Joe McAllister är en mörk berättelse om självmord. Singeln, som också fick ge namn åt Bobbie Gentrys storsäljande debutalbum, har jämförts med tonsatta sydstatsnoveller av William Faulkner och Tennessee Williams och är lika nattsvart som vacker. På skivan som släpptes 1967 blandas egna minnen från det fattiga farmarlivet hemma i Mississippi med påhittade skrönor och förenar countryrötterna med jazz och soul på ett sätt få andra klarat av lika bra.
 
Att lyssna på första spåret Mississippi Delta samtidigt som du trycker plattan i mattan i bilen på väg över bron som leder in mot Ljusdals centrum en sen sommarkväll kan till och med få den sömnigt slingrande Ljusnan inunder att förvandlas till den amerikanska söderns ogästvänliga träskmarker.

 


Jim Ford- Harlan County
Edsel, 1969

 

Precis som Gittan Öhman skrev i det förra numret av Sonic är Harlan County ett av tidernas kanske allra finaste album. Därför är det inte konstigt att det hamnar så högt upp på listorna i så väl soul- som countrysammanhang. Jim Ford var en crossover-artist med en unik låtskrivarkänsla. Men han var också rumlaren och inspiratören som visserligen inte täckte några helsidor i tidningarna när det begav sig men som för en lång rad världskända musiker betytt i stort sett allt. Från det nära och funkigt kokainstinna samarbetet med Sly Stone till förebild för bland annat Nick Lowe.

På grund av en rad omständigheter och en viss tjurighet blev Harlan County hans enda album som soloartist men efter L-P Anderssons djupgående grävreportage i Sonic #30 ökade intresset avsevärt och en rad tidigare outgivet material har sedan dess sett dagens ljus. Bäst är han dock här där det råa möter det vardagsgråa och blandas i något som inte kan beskrivas som annat än en klassiker. Oavsett genre eller tid.