redemption songs

Sällan har ett bands snabba uppgång och fall porträtterats så bra på film som i den Sverigeaktuella bio-dokumentären Oasis: Supersonic. Johan Apel Röstlund ser en lika tragisk som befriande historia om en av 1990-talets absolut mest betydelsefulla popgrupper.

 

Oasis var världens sista riktigt stora gitarrbaserade popband. Själv var jag 15 och gick hemma i Gävle med Definitely Maybe, det snabbast säljande debutalbumet i brittisk historia, i öronen. Ett konstant lyssnande och en perfekt ålder. Skivan träffade som en käftsmäll och Liams dryga attityd smittade av sig inte bara på mig utan förmodligen på en hel generation ungdomar som varit för små för den första punkvågen och därför längtade efter något helt eget, eller bara efter någon som kunde be världen att dra åt helvete under några minuter.

Filmen är regisserad av Mat Whitecross (The Road to Guantanamo) och den Oscarsbelönade producenten James Gay Rees som tidigare gjort den omtalade och väldigt fina dokumentären Amy (om Amy Winehouse) och lär ha kostat i både tid och pengar. Arkivmaterialet är fantastiskt. Intervjuerna med bröderna Gallaghers mamma är både gripande och vackra och alla trötta rock´n roll klyschor som annars brukar vara jobbigt upprepande i varje film om ett bands snabba uppgång och fall balanseras upp med de trassliga kontrasterna mellan Liam och Noels sätt att se sig själva och tiden för de första två skivorna i ett backspegelperspektiv.

Men det är också en diskbänksgrå vardagsskildring om en familj i ett kommunalt hyresradhus i utkanten av Manchesters ruffigaste delar. Om livet på puben, fotboll, a-kassa och flykten från en våldsam pappa. Klyschor av traditionell brittisk arbetarklass men inte desto mindre sanna i just den här sagan.  Sagan om bandet som mellan 1994 och 1996 både erövrade och ägde musikvärlden men som sedan kom att bli parodier på sig själv med allt sämre uppföljare och en lika snedvriden som pinsam självbild. Oasis föll lika hårt som de tidigare slagit. De ända som inte tyckte greppa hur det verkligen låg till var de själva. Men dokumentären lägger delar av den redan berättade historien åt sidan. De upprepade bråken med konkurrenterna i Blur hoppas nästan helt över och i stället läggs energin på de första åren kring bildandet 1991 och den kaotiska USA-turnén några år senare för att sluta ungefär där det började. Med monstergiggen på Kneebworth.

Man kan naturligtvis både skratta och sucka över en förlegad tidsepok som idag 20 år senare känns hopplöst omodern. Samtidigt går det inte att blunda för att musiken fortfarande står sig så förvånansvärt bra och ur en psykologisk synvinkel är just relationsbiten filmens kanske absoluta höjdpunkt. Hatkärleken mellan bröderna, där den ena skrev lika simpla som ibland briljanta poptexter och den andra sjöng dem på sitt alldeles lysande sätt, är intressant ur så många perspektiv. Och förklaringarna finns, visar det sig, långt tillbaka i barndomen. Det är naturligtvis en både tragikomisk och underhållande film. Men kanske mest en helt briljant musikdokumentär om några av 90-talets både färgstarkaste, självgodaste och viktigaste ikoner.

Anledningen, även om den är pinsam, är att det finns en befriande känsla över ett gäng polare som plötsligt sitter med miljonkontrakt i handen och som inte bryr sig ett skit om något annat än sitt fotbollslag, sin mamma och var de ska ta nästa gin och tonic. Den fullkomligt underbart barnsliga känslan av frihet utan något som helst ansvar där varje moralkaka tuggas sönder och spottas ut över en lika fascinerad som förskräckt omvärld.

Eller som Liam själv känslan. ”Oasis var som en jävla ferarri. Snygg att kolla på, grym att köra men helt omöjlig att kontrollera när det går för fort. Och jag älskade varje minut.”

Oasis: Supersonic har premiär på flera biografer runt om i Sverige på fredag 14 oktober.