redemption songs

Fat White Family- Songs for Our Mothers

Kategori: Fat White Family, Punk, pop, recension, sonic, tune in!

Sonic Magazine #85

Fat White Family- Songs for our mothers
Without Consent/PIAS/Border
Betyg: 9/10

 

Ni vet när man har druckit för mycket rödvin, ramlat omkull och kanske somnat på en soffa hos någon man knappt känner. När man vaknar och tittar sig förvirrat omkring och det enda man ser i morgondimman är halvdruckna ölburkar, svettiga strumpor och cigarettfimpar på vardagsrumsbordet. När det kliar i hela kroppen och spränger i huvudet och man egentligen inte vill något annat än att ta bussen hem, tvätta håret och somna om. Istället börjar festen igen och världen omkring försvinner tillsammans med röken upp genom köksfläkten. Det är inte ofta det händer, allt mer sällan tack och lov. Men när det trots allt händer vill man bara lyssna på Fat White Family. För Lias Saoudi tror jag det är ett normaltillstånd med utan någon som helst skam i kroppen, och tur är väl det. Fat White Family sägs ha räddat den brittiska rocken från total undergång. Men jag vet egentligen inte vad det var som behövde räddas, jag vet bara att Saoudi och brorsan Nathan tillsammans med Adam J Harmer, Joseph Pancucci, Jack Everett och Saul Adamczewski är här och nu och att det gör alldeles fantastisk popmusik och att de dessutom är ganska lustiga att läsa om och det räcker egentligen rätt bra så.

Det är knappt tre år sedan sexmannagruppen från södra London släppte sin första singel Cream of the young, en psykedeliskt släpig sång i motljus, som öppnade dörren för det allt mer intensiva spelschemat hemma på stammispuben i Brixton. Där, bara några kvarter bort, bildades de 2011 på golvet i en smutsig squat. Nu har de bytt den ockuperade våningen längst ut på det enorma tunnelbanenätet mot Greenwich Village i centrala Manhattan där självaste Sean Lennon tagit bandet under sina vingar efter att ha sett dem uppträda på prestigefyllda South By Southwest förra året. ”Det är en grupp med så många talanger, men att vara inneboende är tyvärr inte en av dessa” förklarade Lennon i en intervju med New York Post tidigare i år. Bandet har jämförts med en blandning av The Modern Lovers, The Fall, Iggy Pop och Charles Manson. Något som knappast dämpat förväntningarna på kommande albumet Songs for our mothers.

 
Deras första fullängdare Champagne Holocaust slog ner som en bomb våren 2013 och sedan dess har det mest rullat på, eller kanske snarare omkring i en tornado av halvsömniga men ändå underhållande rock´n roll-klyschor. De har till exempel redan hunnit med slagits med publiken och blivit sparkade som förband till Franz Ferdinand efter att ha hissat den egentillverkade flaggan med texten The Bitch is Dead på scen under en spelning i anslutning till Margaret Thatchers dödsdag.
 
Ändå sägs det att deras gamla squat-polare har ledsnat och anklagat Lias och de andra för att ha sålt ut sig totalt, något som mest bemötts med hånskratt och en till pint i baren. Fat White Family är en nihilistisk, kommunistkitschig mischmasch av allt som Malcolm McClaren en gång försökte skapa av både New York Dolls och Sex Pistols men mest påminner de egentligen om The Only Ones om det nu nödvändigtvis måste dras några paralleller bakåt i tiden.
 
 
Lias Saoudi liknar ju faktiskt Peter Perrett mer än något annat. En sådan där lysande, sorgsen röst som förenar punkpopens energi med det sena sextiotalets psykedeliska och med en personlighet som inte tycks backa för något. Songs for otur mothårs lär ge ekon långt utanför både New York och London. Bandet ställde tidigare in den inplanerade spelningen på idébaser i Stockholm men lär om inget går åt helvete snart vara inbokade på nytt. Bäst på skivan? Kommande singeln Whites Boy On The Beach och den nästan plågsamt långsamma Love is the crack.