redemption songs

 

Universal 
Betyg: 6

Trots decennierna som gått sedan debuten för snart fyrtio år sedan har Madness två riktigt skapliga album närmast bakom sig. »The Liberty of Norton Folgate« från 2009 var den oväntade vändningen efter en nästan hopplöst ointressant transportsträcka då bandet länge levt på gamla meriter, och så sent som 2012 släpptes »Oui Oui Si Si Ja Ja Da Da« med en plötsligt pigg »Death of a Rude Boy« som bästa spår.

Nu är London-legendarerna tillbaka igen men lyckas inte alls komma upp i samma nivå. Spelningen på Gröna Lund i slutet av september var en nostalgifest. Spelade mindre roll att det var vindpinat, svinkallt, mörkt, då och då var det också riktigt roligt. Främst kanske, när jag tänker efter, för att en fick se gamla bekanta ansikten i publiken, ta en öl på förfesten och komma in i värmen igen efteråt. Själva spelningen hade lika djupa dalar som topparna var höga, och likadant är det att lyssna på »Can’t Touch Us Now« som spelades in under tre hektiska veckor i den klassiska Toe Rag-studion med Liam Watson bakom mixerbordet. Kvaliteten skiftar alltför mycket, och även om låtar som första singeln »Mr. Apples« och framför allt »Grandslam« och »Herbert« är klart godkänd gubbpop stöpt i samma urbrittiska tradition av gamla soul- och skainfluenser är helheten alldeles för svag. Amy Winehouse-hyllningen »Blackbird« börjar visserligen vackert med det stilla regn som faller över de stenbelagda gränderna i Soho men mynnar ut i något som nästan är plågsamt tråkigt att lyssna till. 

Madness är fortfarande en institution hemma på de brittiska öarna, lika självklar som fotboll och fish’n’chips, och säljer utan problem ut klubbar, arenor och gigantiska utomhusfester. Det lär de fortsätta att göra även under turnén som påbörjas i december. Alldeles oavsett hur det här albumet tas emot eller de facto låter.

Lyssna på Can´t touch us now